Väder, värk och vrånghet

Dagens väder framkallar inte minsta gnutta vårkänslor, tvärtom. Snön vräker ner.

Såna här väderomslag gillar jag inte. Eller rättare sagt: min kropp gillar dem inte. De betyder alltid extra värk.

Kroppen är så vrång idag och jag med den.
Det värker och värker och härjar i kroppen. Svårt att ligga still, svårt att sitta still. Värken idag (för den varierar väldigt i både styrka och ”sort”) är som en invasion av brännande maskar som vrider sig och ringlar omkring i kroppen och gör mig rastlös och irriterad. Kroppen blir alldeles ojäckschlig, som mormor skulle ha sagt. Det värker så jag mår illa.

Natur och frisk luft och promenerande är det jag känner mig mest hemma i och det som tröstar bäst, så ut på promenad gick vi, Qvick och jag. Vidrigt väder men samtidigt uppfriskande; jag gillar när det blåser! Det får en att känna sig levande. Men snön som virvlade i vinden kunde jag varit utan. Qvick håller med. Han gillar inte snöfall och regn nå’ vidare han heller.

Nå, vi stretade på i alla fall. Vi gick mer än jag egentligen orkade och sen gick vi lite till, av ren jävla vresighet, för att jag är så jävla less på den här skitvärken och för att det kryper så i kroppen att det är svårt att vara stilla. Jag får betala för det sen, det vet jag, men va fan..! Jag vägrar låta fibron vinna hela tiden. Ibland är det jag som ska vinna, punkt.

Elisabet, så här ser det ut där vi bor (ovan). I det lilla röda huset där borta, där sitter jag och skriver detta. Vid det vänstra fönstret på gaveln, på övervåningen.

Och nu blir det en kopp te och kanske några varv på ”flufftröjan”.