Det var en gång en sticktant som opererade bort livmodern

Det började för ungefär 18 månader sedan.
Jag började blöda väldigt mycket när jag hade mens. Från att normalt knappt blöda alls vid mens, gick det till att blöda så mycket att jag fick gå upp ett par gånger per natt för att det blött rakt igenom bindan på bara ett par timmar. Några gånger även genom pyjamas och lakan.
Vid varje mens blev det lite värre. Till slut åkte jag till sjukhus akut för det blödde så, och det blödde fler dagar för varje menstillfälle också. Ultraljud gjordes och det konstaterades att ”det syns en mörk skugga”. Mer kunde den undersökande läkaren på Falu lasarett inte säga eftersom ultraljudsapparaten var så gammal och dålig (alltså, va?!!), så jag fick besked att jag fick åka till Avesta för ny koll där. Dit fick jag komma efter flera veckors (jobbig) väntan. Där konstaterades att jag hade ett myom i livmodern och att det var orsaken till blödningarna.

”Myom (muskelknuta) är en godartad tumör, vanligen från någon enstaka cm upp till 10 cm diameter, som kan uppstå i livmoderns muskelvägg, med största delen utanför eller inuti livmoderhålan. Myom består av glatta muskelceller blandat med bindvävsceller.”
Källa: 1177.se

Jag fick tabletter jag skulle äta som skulle minska blödningarna, men i övrigt gjordes inget. Jag hade ju inte ont, jag ”bara” blödde (som Niagara). Tabletterna hjälpte. Icke.
Och jag, ja, jag fortsatte väl med mitt, ändå. Visst, det var jobbigt att blöda så mycket, så ofta och så länge men enligt vården var det ju bara att stå ut, och jag har ju haft mycket annat att kämpa med i och med ryggen och fibromyalgin, så jag ”gav” mig lite. Bet ihop. För det är ju så man gör.

”Små myom som inte ger några symtom behöver inte behandlas. Vid nyupptäckt bör kontroll göras efter 6 månader (Någon sådan fick inte jag). Myom som ger besvär i form av rikliga blödningar, utfyllnadskänsla, täta trängningar till vattenkastning, eller smärtor, skall behandlas (jag bemöttes med ointresse och nonchalans).”
Källa: 1177.se

Men i våras började det göra ont också. Först ”bara” (jo män – även män som är högutbildade läkare – kan göra sig lustiga över mens och mensvärk men det är inte ett dugg lustigt och inget ”bara”!) som lite mer mensvärk. Men det blev värre och värre för varje gång. Även blödandet fortsatte att bli värre. Till slut så illa att jag knappt vågade åka hemifrån, eftersom det blödde igenom allt så snabbt.

Smärtan var så kraftig att jag var nära att svimma flera gånger. Många gånger låg jag och kramade en kudde och bara försökte andas och stå ut, i flera timmar åt gången. De blödningsfria dagarna blev färre och färre och till slut bara någon enstaka.

Då fick jag nog. Ringde kvinnokliniken på USÖ och fick en tid. 3 veckor senare. Suck.
Nå, till slut fick jag i alla fall träffa en läkare där och det gjordes en ny ultraljudsundersökning. Detta var för 6 veckor sedan. Det konstaterades att jag hade ett stort myom, ca 8 cm i diameter, och en hel drös mindre. Prover togs inifrån  livmodern och jag fick veta att vi måste vänta på provsvaren innan vidare åtgärder kunde tas. Proverna var mest för att kolla så det inte var cancer, men det var inget som läkaren misstänkte alls. Provsvaren skulle ta 3-4 veckor. Återigen ny väntan, och under tiden blödde jag konstant nåt så otroligt mycket, och hade så ONT.

Men, till slut blev jag så arg, ja rent jävla förbannad helt enkelt, så jag ringde kvinnokliniken den 3 november och sa att nej, det här går bara inte och jag vägrar ha det så här nåt mer och får jag inte komma NU så kommer jag ändå och stannar tills jag får hjälp. Jag fick en tid nästa morgon, den 4 november. Då fick jag träffa en kvinnlig läkare som var helt jäkla bäst, som sa att nej, så här kan du verkligen inte ha det, det är ju inte klokt! och så gjorde hon en undersökning och bestämde att jag skulle opereras. Hon konstaterade också att myomen satt så till att det inte skulle räcka att hyvla bort dem, utan helst ville hon att hela livmodern och livmodertappen skulle tas bort, om det kändes ok för mig. Skär bort skiten! sa jag. Jag har ingen nytta av en livmoder längre och om det betyder att jag blir fri från myomen är det ju liksom inget att fundera på. Beslut togs om en hysterektomi.

”En hysterektomi kan göras på tre olika sätt: genom ett snitt i nedre delen av magen, genom slidan eller med hjälp av titthålskirurgi, så kallad laparoskopi. Vilken metod som används beror bland annat på livmoderns storlek och om man har fött barn.”
Källa: 1177.se

För min del blev det snitt i magen, vertikalt från naveln och ner en bit.

Exakt hur snabbt jag skulle komma på operation kunde hon inte säga, men redan
samma eftermiddag ringde dom från kliniken och frågade vad jag hade för mig den 10:e. Då ska jag bli fri, tjoade jag, och så bokade vi in det. 🙂

op1

Förmiddagen tisdagen den 10:e. Inskriven, ombytt, nedbäddad och uppkopplad.
Operationen före min drog ut på tiden. Jag halvsov till engelska antikrundan medan jag väntade.

op2

Tillbaka på rummet, sent på kvällen.
Operationen gick bra och problemfritt, men jag hade väldigt ont när jag vaknade och de hade problem med att få till smärtlindringen. Jag syresatte mig heller inte så bra, så därför blev jag kvar på uppvaket så länge. Syrgasen fick jag ha kvar hela natten. Jag fick också en morfinpump så att jag kunde puffa i mig smärtlindring själv när det behövdes, och det behövdes en hel del den natten.

op3

Lite morgonstickning lyckades jag få till nästa dag, men fort gick det inte. 😉

op4

Efter frukost var jag på benen. Tog mig en dusch och hasade min första zombiepromenad i korridoren.
På eftermiddagen kom min syster och hälsade på en stund. Det gjorde gott!

op5

På kvällen var jag inte så kaxig, då hade jag väldigt ont igen. Morfinpumpen togs bort på eftermiddagen, ifall jag skulle åka hem dagen efter – man behöver ju vänja sig av med morfinet innan hemgång. Jobbigt, jobbigt där ett tag, men jag fick ketogan och det hjälpte ok. Jag fick också ett telefonsamtal som gjorde mig väldigt, väldigt glad. 😉

op6

Torsdagen var jag uppe och gick ännu lite mer, och åt mina måltider i matsalen istället för på rummet, men hade fortfarande en hel del smärtgenombrott. Det bestämdes att jag skulle stanna en natt till.
Cilla kom och hälsade på på eftermiddagen och det lättade upp humöret betydligt. Lite väl mycket nästan, vi fick, förstås, värsta fnissanfallet och det är inte såå skönt med nyopererad mage, haha.

op7

På fredagen var jag så pass pigg att det kändes ok att åka hem. Marcus kom och hämtade mig och skjutsade hem mig (jag har verkligen världens finaste vänner!!) efter lunch.

op8

Qvick, a.k.a. Hajen 😀 , blev sååå glad när jag kom hem. Älsklingen!
Sen höll han sig tätt, tätt intill precis hela tiden:

op9

op10

op11

op13

op14

op15

op16

Med mig hem fick jag ett gäng såna här sprutor att ge mig själv. Blodförtunnande, för att motverka proppar. Lite läskigt har det allt varit att sticka sig själv i magen med dem, men det har gått bra.

Att komma hem var väldigt skönt, men också väldigt tufft.
Fredagen var helt ok, men lördagen var jättejättejobbig. Jag hade väldigt ont, och jag kunde inte sova nåt vidare och var fullständigt slut. Ont från operationssåret och ont i ryggen, ont av att magen jobbade med maten jag ätit. Ont ont ont. Då var jag inte så kaxig. Men, jag gjorde om medicineringen lite och då blev det bättre. Igår och idag har jag mått oändligt mycket bättre. Jag har bara lite, lite ont från såret och jag orkar laga enkel mat, sätta igång en tvätt, gå kortkorta promenader och såna saker. Det är fortfarande allra mest vila som gäller, men tröttheten kan jag stå ut med om jag får slippa smärtan.

Det har varit en tuff vecka men jag ångrar verkligen inte operationen. Och personalen på USÖ – vilka ÄNGLAR! Helt fantastiska hela bunten, från kirurgen och narkosläkaren till sjuksköterskor och sjuksköterskeelever till städerskan på avdelningen. Alldeles underbara!

Och så den som varit den allra största hjälpen, det allra största stödet: Chrille.
Han fixar med det mesta så att jag inte ska ta i för mycket så här i början, och han gör det alldeles självklart, visslandes och utan minsta invändning. Älskade unge!!

Nu ska jag försöka vila på så mycket som möjligt, så att jag snart snart orkar hälsa på Husan och Ärtan för ååh vad jag längtar efter dem! Och så finns det lite andra godsaker på gång. Men det är hemligt, så det så. 😉

Annonser

20 reaktioner på ”Det var en gång en sticktant som opererade bort livmodern

  1. Skönt att du är hemma och att allt gått bra.
    Visst är det trist att mensvärk och blödningar inte tas på allvar! Det borde inte vara så 2015 tycker man.
    Sköt om dig!
    //Henrietta

    Gilla

    1. Det borde det verkligen inte. Och kanske var det bara slumpen, men det blev en helt annan fart på saker och ting när jag kom till en kvinnlig läkare…

      Tack!! 🙂

      Gilla

  2. Det var en tuff vecka, men nu ska väl den biten (med menssmärtan) i alla fall vara över.
    Förstår att det var lycka för alla fyrbenta när du kom hem.
    Kram/Kicki

    Gilla

    1. Ja det är det verkligen! Nog skulle jag gärna ha mer pengar också, det är lite väl kämpigt, men, var jag tvungen att välja mellan att ha det så här svårt resten av livet och ha mina vänner, eller en massa massa pengar och inga vänner, så är ju valet hur lätt som helst. Faktiskt. 🙂

      Gilla

  3. Känner igen allt. Vid ett besök i en galleria i Skellefteå, fick jag världens blödning och var så rädd att det skulle synas på golvet bland alla människor, så jag rusade in i en Icabutik, gömde mig i fruktkylen och ropade på hjälp. Dom trodde säkert att jag var en tjuv, men jag bad att få jättemycket papper och den rara människan bara gapade och hjälpte mig sedan. Man kände sig aldrig säker .., vågade knappt åka någonstans om det var i närheten av menstider. Det var en enda stor BEFRIELSE att slippa allt detta och all värk! Krya på dig, men kom ihåg att det t a r längre tid än man tror att komma igen. Det är liksom inte som att gå till tandläkaren. Blev du snittad eller tog dom det via titthål?

    Gilla

    1. Ja jag känner sååå igen den där fasan, rädslan.
      Livet blir så otroligt begränsat. Och så all smärta på det.

      Jag är ju inte världens mest tålmodiga människa 😉 men jag övar på att verkligen uppskatta och njuta av de små, små framstegen nu. Och orkeslösheten stoppar en ju verkligen från att ta i för mycket.

      Jag blev snittad, det var för stort för titthål.

      Gilla

  4. Skönt att allt har gått bra och att du är hemma igen. Vilken duktig son du har, och vilka underbara djur, det ser så mysigt ut med alla omkring dig. Ta det lugnt och vila.
    Krya på dig!

    Gilla

  5. Hej.
    Ibland skäms jag för att ha jobbat inom sjukvården i 39 år och att inte ge patienterna bättre vård.
    Ett dåligt bemötande är inte försvarbart, och att skämta bort dina besvär. Det gör mig upprörd över ett sådant arrogant uppförande med sjuka patienter som alltid är i underläge.
    Det finns inget försvar för att du ska genomlida sådana menses år 2015.
    Undrar vad du hade för blodvärde till sist. Skönt att du till slut fick träffa en doktor som verkligen förstod dina besvär och din mensvärk.
    Hoppas du får mera livskvalitet och när du ”bara” har ryggen som bråkar med dig.
    Min ordination att du gör bara det du tycker om att göra, jag tror att film och stickning är precis lagom just nu, och promenad runt huset.
    Du kommer att omedvetet öka dina promenader när du mår bättre. Ingen stress eller press att du ska vara ”duktig”.
    Du kommer igång snabbare om du lyssnar på vad din kropp och gör vad den orkar och inte en millimeter mer.
    Kram från okänd Lena

    Gilla

    1. På sjukhuset, på avdelningen, var det helt underbar personal. Det är oftast inom primärvården det är lite si och så… Och visst blir man arg när man blir så nonchalant bemött.

      Mitt blodvärde var som lägst 120, så det har klarat sig bra trots allting. Jag har druckit Blutsaft m.m., kanske hjälpte det.

      Nej jag känner ingen stress över att vara ”duktig”, det tar den tid det tar. Otålig, javisst. Men också medveten om att jag faktiskt inte orkar.

      Tack för din omtanke, Lena!! Kraaaam!!

      Gilla

  6. Herregud alltså…

    Hoppas att läkningen går bra nu, och att du äntligen får mera livskvalité! Du har verkligen kämpat på, så jag önskar dig verkligen allt gott!!

    Gilla

  7. Har tänkt på dig och undrat hur det gått med operationen. Skönt att höra att allt gått bra!! Hoppas du hämtar dig fort!
    Kram från en okänd Sara som jämt jämt läser din blogg ☺

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s