En torsdag på jobbet

På torsdagar är det dagledigträff, vi kallar det nog oftast för ”torsdagsträffen”. Varannan vecka i Kyrkans Hus i Fjugesta (församlingshem/kansli) och varannan vecka i Mullhyttans kyrka. Det inleds med en kort andakt, 10 minuter ungefär, sedan blir det uppträdande eller liknande i en timme. Vi avslutar med fika.

Mullhyttans kyrka.

Jag brukar tända ett ljus för mormor och morfar innan jag börjar med mina sysslor.

Dags att duka. Hur många som kommer varierar men det är sällan färre än 25 och ofta uppåt 40. De här träffarna är öppna för alla som vill komma.

Fikat är alltid hembakat. Vi har några ideella som bakar och så jag. Vi hjälps åt. Det går åt en hel del fikabröd varje vecka, inte bara på torsdagarna.

20 kr kostar fikat på torsdagar, då är det bulle, mjuk kaka och en småkaka, samt kaffe eller te.

Färdigdukat. Annette kommer med blommor till borden, från hennes trädgård.

Jag tänder inne i kyrksalen och lägger fram psalmböcker.

Kokar kaffe till 4-5 termosar.

På bordet i köket ligger denna torsdag en vacker bukett. En av våra stammisar fyller 95 och vi ska överraska med blommor och sång.

Klockan 14 börjar vi. Annette håller en kort andakt och vi sjunger en psalm till orgel- eller pianospel av kantor Gunnar. Sedan börjar dagens uppträdande, oftast musik. Jättetrevligt och alltid härlig stämning!

Efteråt fikar vi och det är så härligt att höra samtalen kring borden. Det pratas och skrattas och det är sån glädje i rummet!

Torsdag är min absoluta favoritdag på jobbet. 🙂

Jag har fått en tjusig namnskylt! Den är för mig långt mer än ”bara” en skylt.
Jag är så glad för mitt jobb. Fantastiska arbetskamrater och arbetsuppgifter som verkligen gör gott. Dessutom tacksamheten för att jag än så länge kan arbeta.

Fredagsmorgon

Ledig dag.

Jag är oftast ledig på fredagar, det är jag glad för. Igår var det torsdagsträff, veckans roligaste arbetsuppgift. Precis lika roligt som vanligt (musikuppträdande och fika efteråt, glada människor, prat, skratt, gemenskap) men när jag ställt fram fikat började mina armar och ben att krampa så jag skakade. Det har inte hänt förut.  Ont som f*n gjorde det och otäckt kändes det, för det är något nytt och jag känner hur kroppen börjar bråka mer och mer och jag gillar det INTE.

Jag har anställning med lönebidrag, anpassad efter mig. Det ingår och är helt ok att sätta sig och vila i ett sånt läge. Jag vet att jag får och jag vet att alla runt omkring mig tycker att det är rätt att jag gör det, men ändå…det är svårt att faktiskt göra det. Man känner sig lat och som att man lassar över avdukning och diskplock på de andra. Har man fått höra hela sitt liv att man är lat för att man avstår vissa saker, så går det inte ur så lätt. Jag var lat när jag slutade med handboll och badminton för att jag fick för ont, lat när jag inte ville vara med på orienteringen, lat när jag inte ville springa skoljoggen o.s.v. o.s.v.  När jag sökte hjälp inom vården för att jag hade så ont jämt, fick jag höra att om jag bara motionerade mer, om jag bara var mer aktiv, om jag bara slutade sitta och göra ingenting (den som känner mig vet att just det är jag extremt dålig på: att göra ingenting) och mer i den stilen.
Jag var lat och inbillningssjuk helt enkelt.

Jaja.

Idag är jag ledig men sysslolös blir jag nog inte för vi ska vara hundvakt hela helgen. Gullegullet Alfred kommer hit! 🙂

Andreas och Nathalie ska bort på minisemester över helgen så då får vi ha honom här. Underbart! 🙂  Han är sååå go. 🙂

Nu blir det kaffe och TENS till frukost.

Min vattenskräck

Ja tänk…i juni i år var jag så rädd, så rädd.
Livrädd.
Bara det att gå ut på en brygga var oerhört otäckt.
Första gången jag skulle bada gick jag i till knäna, sen kom paniken och det gick bara inte, jag var grinfärdig av rädsla.

Men. Jag var envis och fortsatte. I början vatten upp till höfterna bara och ett snabbt doppa mig och sen upp. Sen stannade jag i vattnet en stund. Gick lite längre ut. Lite i taget.

Efter ett tag vågade jag ta några simtag. Jag trodde inte jag kunde simma, egentligen. Men, det kan jag. Ju. Det är bara det att jag varit så rädd i vattnet de få gånger (för mååånga år sedan) jag provat, så jag alltid höll andan och då orkar man inte många simtag inte… Efter några gånger simmade jag långa stunder och började tycka om det. Jag började åka till badställen där det inte är så långgrunt, för jag ville kunna simma…

Efter ytterligare några gånger vågade jag mig ut på djupt vatten.
Fatta…jag simmade där jag inte bottnar!!

Nästa steg, som VERKLIGEN kändes otroligt otäckt, var att doppa även huvudet under ytan. Envis är jag och jag hade bestämt att jag skulle göra det. Jag fick samla mod en stund men jodå, jag gjorde det! Och sen en gång till, och en gång till. Paniken var nära. Det där ljudet av vattnet som liksom bubblar omkring en… fy f*n. Men, jag gjorde det och jag har gjort det flera gånger till sedan dess!

Jag har badat i havet utanför Örnsköldsvik, i sjöar i Ångermanland, Västmanland, Östergötland och Närke samt en å i Östergötland och en damm i Närke. Jag har badat på alla möjliga tider på dygnet och i alla möjliga sorts väder.

Nu älskar jag det. Jag ÄLSKAR att bada!

Och för ett par veckor sedan gjorde jag något som är helt jäkla OTROLIGT: jag åkte båt!! Långt ut på Hjälmaren. I en liten båt.

Jag var inte rädd. Inte en enda sekund. Tvärtom, jag njöt verkligen.

Ja jisses, vilken sommar!
Jag är stolt över mig själv.

Vattenskräcken är borta!

EDS-dans

Dansade en EDS-dans i måndags kväll. EDS-dans kan se ut på många sätt och få många olika resultat. Måndagens såg ut så här: vänster fotled viker sig och man försöker som parera med höger sida. Höger knä glappar och man dråsar i golvet och slår i knät och stortån och tar emot sig med höger höft, handled och armbåge.
Olé!

Mörbultad och haltande, men jag jobbade ändå igår. Idag är jag väldigt glad att jag är ledig för idag är det ännu värre. Jag längtar sååå till skogen och efter ett dopp, men jag behöver bli bättre på att vara snäll mot kroppen så idag övar jag på just det.

Kaffe, Netflix, TENS och stickning.

Men åååh vad jag vill släppa det och dra till skogs..!

Rally i Hedemora

Förra lördagen var det rallydags igen, den här gången CTEK-sprinten på Hamre motorbana i Hedemora. Jätterolig sträcka att åka och kul hade vi, trots väldigt dålig organisation och usel information från arrangörerna; ingen visste nånting, ingen hade nån egentlig koll på regler och ja jisses. Men som sagt, vi hade kul ändå för åka blev det ju och rally är alltid rally. 🙂

Den här tävlingen delade vi bilen med ett par sköna dalmasar och det blev en otroligt härlig och rolig dag tillsammans.

Tyvärr höll inte bilen så vi hann bara med ett åk per ekipage (ja förutom mastervarv och träningsvarv då). Växellådan igen.

Det finns inget roligare än rally! Inget!!

På väg hemåt sen på eftermiddagen så letade vi upp en badplats i Norberg så jag fick ta ett efterlängtat dopp. Sommarens 75:e!

Nej jag har inte slutat blogga men

jag har funderat på det.

Tack för rara hälsningar, ni som hört av er och undrat.
Tystnaden här är en kombination av att det hänt så mycket på sistone och min EDS, som gör att det tar mycket tid att återhämta sig efter en arbetsdag och ja, efter allt jag gör egentligen. Sen känns det ibland som att varför fortsätta blogga när det är så få som läser, det blir ju lite som att sitta och prata för sig själv. 😀  Men, det är roligt att ha som en slags dagbok att kunna gå tillbaka och titta i. Så jag fortsätter nog ett tag till.