Glädje och sorg och allt huller om buller

Jag älskar mitt jobb! ÄLSKAR det!!
Det är sådana underbara möten med människor, hela tiden!

Idag fika (jag hade caféöppet) med en människa som jag redan nu efter vårt andra möte bara, tycker så ofantligt mycket om. Som känns som en vän, inte bara någon jag möter i min jobbroll (de mötena är verkligen inte ”bara” de heller, men ni förstår hur jag menar). Hur fint är inte det. 🙂

Prat om glada, lättsamma ämnen och prat om svåra saker och prat om allt däremellan och det medan vi fikade och virkade respektive stickade medan regnet smattrade mot rutorna.

Och ett hus fullt av fina arbetskamrater. Engagerade, starka, varma, glada. Så mycket värme och omtanke och så mycket glädje. Och bus och tokerier. 🙂  Alldeles underbart är det!

Tyvärr har nu en av de allra finaste slutat för att arbeta i en annan församling och det känns verkligen oerhört tråkigt, det kommer att bli otroligt tomt utan Simon. Han är en av de godaste människor jag mött, och den allra finaste prästen. Tack och lov ska han inte jobba längre bort än i stan, så jag får gå i kyrkan där framöver helt enkelt. 🙂 Jag är inte en jätteflitig kyrkobesökare, men Simons gudstjänster tycker jag mycket om.

Igår förmiddag var det högmässa i Hidinge nya kyrka, alldeles nära här där jag bor, och då avskedspredikade Simon och vi hade avtackning och tal och tårtor och ja, verkligen en fin förmiddag. Men huuuu så sorgligt också. Jag hade behövt en hel toarulle med mig, som tårarna rann. (Usch jag får en klump i halsen bara av att skriva om det.)

Och just som jag tyckte att nu har jag lugnat mig, ja då skulle vi sjunga sista psalmen och då…då öppnades tårforsandet igen för:

Texten… Åh! Jag hade aldrig hört denna psalm (nr 730) förut och texten är sååå fin, och den passade verkligen såå fint igår.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin famn.

Ja ni förstår ju…. Tårarna rann och rann, inte bara på mig.
(Och nu rinner dom igen.)

SOM jag kommer att sakna Simon!

Jag kommer t.ex. att sakna att höra den här rätt som det är, när han går förbi en. 😀  Ja det är bara en liten sak bland allt jag kommer att sakna, men den är så typisk för Simon. 🙂

Han är full i bus, den människan. 🙂

Men som sagt, sån himla tur att han inte förflyttar sig mer än ett par mil bort!

Ikväll blir det så lite aktivitet som möjligt. Fixa enkel middag åt mig och Chrille, sticka och ja, bara ta det lugnt. Det är mycket på jobbet den här veckan så övrig tid får bli riktigt lugn. ”Lugnt och stilla” är, tillsammans med ”Tålamod”, min allra sämsta gren, men jag övar på det.

Nöjd, också, med att jag lyckats ”bråka” med min läkare så att han kanske, kaaanske förstått liiiiiite nånstans i sitt inre, att jag faktiskt är tvungen att ha smärtlindring. Först skulle jag inte få mer utskrivet innan vi haft ett möte igen, men han har lång väntelista och det dröjer ett bra tag innan jag kan få komma dit. Utan någon form av smärtlindring kan jag inte jobba och jag sa att då får ni helt enkelt ersätta mig för sjukdagar, haha. Jag fick förnyat recept. 😉  Nå, det beror nog mer på att jag ”bråkat” och skickat en massa information om EDS och en beskrivning av en helt vanlig dag i min tillvaro: alla rörelser och sysslor som gör ont.  Det verkar som om poletten trillat ner i alla fall en liten bit. Men nog är det väl själva f-n att man ska behöva bråka om allt hela tiden, vård och hjälp man faktiskt har rätt till.

Glad över den vackra hösten är jag också. Och över att bo just här. Utsikten tröttnar jag aldrig på, det är fint i alla väder, alla dagar på året.

(Fast jag längtar lite norrut, det gör jag.)

Annonser

2 reaktioner på ”Glädje och sorg och allt huller om buller

  1. Så tråkigt att prästen försvinner, hoppas att det kommer, eller redan har kommit, en ny som också är riktigt bra!

    Jag tycker att det är så konstigt, det att smärtlindring för eds ska vara något att behöva bråka om. Än om jag har förstått att det finns olika grader(?) så är det ju en erkänd sjukdom som dessutom går att bevisa. Har man inte en direkt livshotande eller ytterst tillfällig sjukdom, då är det bara att… rycka upp sig?
    Helt fantastiskt, hur som helst, med ett jobb som går att anpassa lite efter kroppen!

    Gilla

    1. Ingen ny än, tjänsten är utannonserad.

      Det finns olika varianter av EDS, ja. De är väldigt olika och även inom samma variant är det väldigt olika från person till person hur man har det. Och visst är det erkänt, men det är trots det inte många inom vården som vet vad det är. Eller inte vill, vilket det känns som ofta. Man blir ofta, ofta otroligt illa bemött.
      Min läkare är inte insatt överhuvudtaget. Skriver ytterst motvilligt ut smärtlindring och pratar ständigt om att jag måste dra ner på användandet. Jag blir så trött. Jag kommer aldrig att bli bra. Det finns ingen bot. Jag kommer att bli sämre, och kommer att behöva smärtlindring hela mitt liv. Jag får ändå bråka varenda månad för att få receptet förnyat.

      Ja jag är så otroligt glad för det jobb jag har! Det är ju inte fast, så jag vet inte hur länge jag blir kvar (har till nyår nu först), men jag njuter av varje dag jag får där.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s