Ulrika Charlotta, 3 och 46

Någon frågade mig nyligen om bilder på mig som barn. Jag har knappt några. Det finns ett fotoalbum hemma hos min mamma, det är nog allt från hela min barndom. Och min mamma umgås jag inte med längre, så de få bilder som finns har jag ändå inte tillgång till. Jag har dock ett sånt där ”babyalbum” här i min bokhylla. Det är nästan tomt men en handfull bilder finns det och någon enstaka uppgift ifylld.

På bilden här ovan är jag ungefär 3 år. Det är en fin bild, jag var hemskt söt som liten. Men bilden gör mig sorgsen, för den där glädjen som man som utomstående antagligen ser, den är bara på ytan.

Det känns sorgligt på sätt och vis att hon som snart fyller 47 mår oändligt mycket bättre än hon som inte ens fyllt 4. Å andra sidan är jag ju glad att det gått åt det hållet.

Tänk om man kunde besöka sig själv bakåt i tiden och berätta att det blir bra. Det blir faktiskt bra, lilla hjärtat. Bättre än du trodde någonsin var möjligt, då när du var tre år och ytterst medveten om att du bara hade dig själv att lita på.

Murar och stängsel på plats redan då.
De finns kvar men numer finns det en och annan dörr – som ofta faktiskt står öppna på vid gavel.

Lyckliga tillsammans

Ja, det hoppas jag att vi ska bli, tröjan ”Happy together” och jag.

Den växer fort för dels stickar jag nästan enbart på denna nu (jag brukar annars ha en hel drös projekt igång samtidigt) och det blir ganska mycket stickande just nu. Jag orkar inte så mycket annat, är så himla trött.

Rolig stickning!

Mönstret finns här.

Ull och mera ull

Minusgrader och (liiiiite) snö. Äntligen!

Och hur skönt är det inte att linda in sig i en massa ullplagg. Bästa värmen!

Jobbat och haft roligt idag. Nu ont, så sitta går inte. Men det går bra att sticka liggandes också, så det så. 🙂

Mycket ull även inomhus. Sockor, väst och sjal.
Och ull på stickorna, förstås.

Insikt nummer tretusenfemtioelva


Katten på bilden har inget med texten att göra. Han är bara söt, fast han är sur. 😉

Ja man kan leva med smärtan hela sitt liv och ändå komma till nya insikter hela tiden. Jag har nog en ovanligt tjock skalle, för tänk vad det ska ta tid att inse att jag måste anpassa mig. Jag behöver alls inte sluta leva så mycket och verkligen heller inte sluta njuta av livet så mycket som jag gör, men jag behöver till exempel bli bättre på att inte köra slut på mig alldeles. Jag gör det ibland.

Pacing, tror jag det kallas, det jag behöver få in i min tjocka skalle. Från ME-föreningens hemsida (nej, jag har inte ME (tack och lov!!) men pacing är det många av oss som har nytta av):

”Pacing är en teknik för att skapa balans mellan aktivitet och vila, så att man undviker att pendla mellan överansträngning och bakslag/försämring. Målet är en stabil aktivitetsnivå som inte leder till symptomförvärring utan tillåter kroppen att stabiliseras. Pacing leder till ett mer välbalanserat energiuttag, vilket i sin tur kan förbättra måendet och höja livskvaliteten.”

Det där, det behöver jag bli väldigt mycket bättre på.

Jag har t.ex. nu (det var på tiden) insett att det att jobba kvällstid, det är inte en bra idé. Jag får ont för långt in på natten och då blir det ännu mindre sömn dessutom, och så är jag alldeles slut dagen efter.

Jobba dagtid går jättebra. Ont har jag ju men eftersom jag kan vila när jag jobbat klart så fungerar det fint. Men att jobba kväll…nej. Det får det vara slut med. Ja, förutom med gruppen Kaffebönorna då, för det är bara ett par timmar en gång i månaden, på kvällstid. (Ja ni ser ju hur bra det här går redan…) Men igår jobbade vi 13-21 med att planera 2018. Att jobba så många timmar på kvällstid och dessutom hela tiden sittandes på en hård stol… Nej. Bara NEJ.

Men i övrigt…åh, det är ROLIGT att vara igång med jobbet igen! Nästa vecka kör vi igång med torsdagsträffar och allt sånt, jag längtar!

En måndag i bilder

Idag är det Efit (Ett foto i timmen). Fler som är med just idag hittar du här.


00:20
Då har jag svårt att somna. Lyssnar på musik.


05:30
Då vaknar jag av att någon lägger sig nära och intill och spinner ljudligt. 🙂 En mysig start efter en natt som inte gav så mycket vila. Ibland går det bara inte att ligga bekvämt hur man än försöker.


06:30
Duschad, klädd och klar. Kaffe och stickning, min vanliga frukost.
Laddar inför första arbetsdagen efter mitt sköna jullov. Idag står bl.a. soppkokning på schemat, men först ska jag skjutsa Chrille åt ena hållet, till hans jobb, och sen åka åt andra hållet, till sjukhuset. Jag ska till handkirurgimottagningen och prata ortoser.

07:30
Då stressade jag omkring för att bli redo att åka hemifrån strax före 8 och glömde ta en bild.


08:55
Då sitter jag i handkirurgimottagningens väntrum och pustar ut. När biljettautomaten på parkeringen krånglar och man är lite sen och vet att man ska gå ganska långt till rätt entré, då blir det lite jäktigt. Puh.

09:30
Besöket hos arbetsterapeuten på handkirurgimottagningen gick fort så jag är redan klar på sjukhuset och på väg tillbaka till bilen. Nu behöver jag inte stressa så nu går jag längs med ån och njuter av det. Med mig hem har jag tre nya ortoser: en handleds-/tumkombination till vänster respektive höger hand och en tumortos till höger hand.


10:30
Då har jag landat i Kyrkans Hus i Fjugesta och också hunnit handla inför dagens arbetsuppgift som är att koka soppa till en grupp som ska träffas ikväll. Det blir broccolisoppa med vitlöksost. Gottigott!

Jullov var jätteskönt och fint men det är väldigt roligt att få börja jobba igen. ”Kökstjänst” är ju dessutom min favoritdel av jobbet så extra roligt att köra igång med soppkok. 🙂

Efwa frågade hur det blev med anställning. Jo, jag fick förlängt med 6 månader till. Fortfarande bara 50% men eventuellt kanske ett projekt startas som jag då ska vara en del av, då blir det heltid ett år. Men om det vet jag inget bestämt i nuläget. Lite svajigt är det och även om jag fullkomligt ÄLSKAR mina arbetsuppgifter så är saker och ting inte helt optimala, men men. Vi får se vad som händer och fötter. 😉 Jag drömmer om ett jobb som husmor eller på café eller liknande, så det blir mer ”kökstjänst”. Och med stadigare anställning. Det här att bara veta ett halvår i taget är lite begränsande.


Recept på soppan jag gjorde idag hittar du här. Den är jättegod!


11:30
Lite jobb vid datorn en stund. Provar tum-ortosen. Väldigt smidig samtidigt som den ger väldigt skönt och bra stöd för tummen och även rätt bra stöd för handleden faktiskt.

12:30
Då var det kaffe och prat och glädje i ett kök som inte är jobbets. Ingen bild.


13:30
Slutjobbat för idag så nu ska jag åka hemåt. Tack o hej för idag, lilla Fjugesta.


14:30
Gått en promenad med Qvick och nu blir det kaffe, smörgås och medicin.

15:30 sov jag.


16:30
Lyssnar på Rush och stickar på Lace Ribbon Scarf. Bara några få varv kvar nu.


17:30
Då är jag hos kära grannen och vännen A och släpper ut hennes hundar en sväng.


18:30
Då har jag hämtat sonen från hans jobb och vi ägnar oss åt lagarbete. Chrille diskar och jag fixar middag.


19:30
Då är det läge att prova nya ortosen.


20:30
Stickning, medicin, tända ljus och favoritmusik (Rush).
Då är det ok, ändå, att man inte orkar så mycket.

Och fint sällskap har jag:

Mycket nöjda kissar sover i varsin kartong. 😀


21:30
Stickar, chattar med bästisen Bengt och lyssnar på musik.
Jag borde gå och sova men nu när kroppen väl lugnat sig så vill jag njuta av det en stund.

 

Glaset är inte tomt, det är det som räknas

Lördagsmorgon. Årets första.
Jag fick sova ända till 7 idag, det är ovanligt så för mig räknas det som sovmorgon. Jag sov dessutom flera timmar i sträck vilket är ännu mer ovanligt. Skönt, för man får en helt annan vila om man sover 5 timmar i sträck än om man vaknar en gång i halvtimmen.

Nu dagens första mugg kaffe, favoritmusik (Triakel) och lite funderingar medan dagsljuset närmar sig.

Jag skriver ofta om hur glad jag är och hur mycket jag älskar livet även om delar av det inte är så lätta. Så är det, det är inget ljug. Jag älskar livet djupt och intensivt. Det finns så otroligt mycket som är bra och fint och faktiskt alldeles fantastiskt! Det betyder inte att jag inte kämpar, det betyder inte att det tänket är något som kommer av sig själv. Jag är inte en maskin, jag är bara en människa. Man kan inte stänga av det negativa och bara uppleva det positiva. Det går inte att stänga av smärtan i kroppen som alltid finns där och det går inte att tänka bort ett tomt kylskåp eller ett tomt bankkonto. Det pågår en daglig kamp som jag inte kommer undan. Jag måste hantera smärtan, hitta vägar att leva med den som inte begränsar min tillvaro för mycket. Jag måste komma på sätt att laga mat av det som finns i skafferiet, hur jag ska trolla ihop en till måltid av just ingenting. Oron finns där hela tiden för det finns inga marginaler. Måste något på bilen lagas så måste den kostnaden tas från den reda låga matbudgeten. Det finns liksom inget konto med extrapengar nånstans, det finns ingen backup.

Men.

Att låta smärtan och oron få vara i fokus, att tänka på dem hela tiden, att låta dem dominera, det hjälper inte. Det hjälper inte ett dugg.
Så vaknar jag en morgon och det känns tungt, för det gör det ju ibland, så listar jag för mig själv sånt som är bra. Allt jag faktiskt har, istället för vad jag inte har. Det funkar. Inte på ett sånt där klämkäckt vis att ”bara man tänker positivt så löser sig allt”, för så säger bara den som inte haft svårigheter på riktigt. Nej, det krävs arbete. Det kräver att man lägger tid och energi på det. Det går och det hjälper, men det är något man får jobba med kontinuerligt.

Det har sina fördelar också. Man blir bra på att ta en dag i taget och att leva här och nu. Uppskatta det man har precis just nu. Att vara glad för att man alls har något i det där omtalade glaset, istället för att fundera på om det är halvfullt eller halvtomt.

Denna januarimorgon är himlen rosa vid horisonten och blå högre upp. Några minusgrader och en första aning av solsken. Det känns som flera månader sedan solen visade sig, vi har haft regn och grått mörker länge nu.

Så bra att det fina vädret kommer just idag, för om en timme ska jag åka på utflykt med fint sällskap och smörgåsar och kaffe. En fornborg ska utforskas och vem vet vad mer man får se. Ny dag, nya vägar, nya upplevelser!

Noll. Möjligtvis noll komma nånting.

Det är ungefär den hastighet med vilken jag lever livet just nu. Det är alldeles meningen och det är så skönt. Två veckor har jag semester, jullov. Jag har hört lite sånt som att jag borde hitta på mer, göra saker, komma ut och annat i den stilen, men se det har jag inte alls haft lust med. Så då gör jag inte det.

”Tar du ut semesterdagar och inte använder dem?!” vad det någon som sa. Jodå, jag använder dem, sa jag. Jag använder dem till att sticka, vila, se en och annan film och dokumentär, spela sällskapsspel och lite sånt.

Jag har unnat mig massor med vila. Eftersom jag sover så dåligt om nätterna så har jag sovit lite när som. Närhelst jag känt att jag varit trött. Bara lagt ifrån mig stickning och tippat omkull i soffan eller kurat ihop under filt på sängen.

Latat mig. Hu så fult va!  Nej, det tycker jag ju inte. Andra kan tycka det, det får dom. Inte mitt problem.

Jag är nog en av de mest rastlösa själar jag vet. Jag tycker om att vara aktiv, att hitta på saker, att utforska. In absurdum i perioder. Men ibland tycker jag också om raka motsatsen. Ibland grottar jag in mig i min soffhörna. Lägger upp fötterna, tänder en massa ljus, plockar fram stickningen och stänger omvärlden ute. Det kan vara för en kväll eller flera dagar i rad. För mig är det en nödvändighet. Jag tillhör inte sorten som måste ha sällskap hela tiden, tvärtom så vill jag ha ganska mycket tid för mig själv.

Jag har såna dagar nu den här veckan. Julveckan blev det en hel del umgås och det var underbart. Nu är det lugna dagar hemma, mestadels ensam, och det är också underbart.

Jag tittar på dokumentärer, några serier (två tips på Netflix: La Mante och Glacé, franska deckarserier båda två), dricker kaffe, stickar på Happy Together-tröjan och på raggsockor. Sover en stund när jag vill det.

Katterna gör inte heller många knop så här års. Ute kortare stunder bara, resten av tiden ägnas mest åt vila. Helst i kartongerna. 😀

Julen är jag oftast färdig med redan den 28 december (för mig är det tiden fram till jul, adventstiden, som är den viktiga) men julgranen brukar få stå kvar länge. Det är så mysigt!

Ett par bilder till på min Riddari. Den är nog bara mitt andra färdigstickade flerfärgsprojekt faktiskt. Jag är inte alls van och behöver verkligen öva. Oket här är lite småbubbligt för att jag dragit trådarna lite för korta mellan färgbytena, men inte så farligt ändå. Jag är nöjd!

Ull är verkligen ett fantastiskt material, det värmer på ett så behagligt sätt. Man är varm men aldrig på ett instängt, ofräscht sätt som konstgjorda material kan få en att känna sig.

Jag går oftast i tjock ulltröja även i riktigt kalla temperaturer. Är det väldigt kallt så tar jag två eller fler lager ull. Blåser det så tar jag en tunn jacka utanpå. Fryser gör jag väldigt sällan när jag är klädd i ull.

Kläder köper jag väldigt, väldigt sällan – det finns helt enkelt inte pengar till det – men jag gav mig själv lite nya prickar i julklapp. Prickar blir man glad av!

Och nu, nu ska jag nog ta en liten vilostund. Jag sov visserligen 3 timmar på förmiddagen men det var ju då det. 😉

Happy together

Den växer, tröjan ”Happy together” (mönstret finns här). Jätterolig stickning! Det är underbart när man hittar ett projekt som är så roligt att man vaknar på morgonen och bara vill skutta upp och fortsätta sticka direkt.

Börjat på ett annat projekt också, men det är lite hemligt än så länge.