Det finns alltid en guldkant. Alltid.

Man kan sitta med tårarna sprutandes för att man har så ont, men så fixar Chrille middagen och en vän skriver så fina ord till/om en och en annan får en att fnissa så man får hicka och så slutar i alla fall armarna värka så man kan sticka och man lyssnar på musik som gör en glad.
Tacksam.

 

Annonser

Min vattenskräck

Ja tänk…i juni i år var jag så rädd, så rädd.
Livrädd.
Bara det att gå ut på en brygga var oerhört otäckt.
Första gången jag skulle bada gick jag i till knäna, sen kom paniken och det gick bara inte, jag var grinfärdig av rädsla.

Men. Jag var envis och fortsatte. I början vatten upp till höfterna bara och ett snabbt doppa mig och sen upp. Sen stannade jag i vattnet en stund. Gick lite längre ut. Lite i taget.

Efter ett tag vågade jag ta några simtag. Jag trodde inte jag kunde simma, egentligen. Men, det kan jag. Ju. Det är bara det att jag varit så rädd i vattnet de få gånger (för mååånga år sedan) jag provat, så jag alltid höll andan och då orkar man inte många simtag inte… Efter några gånger simmade jag långa stunder och började tycka om det. Jag började åka till badställen där det inte är så långgrunt, för jag ville kunna simma…

Efter ytterligare några gånger vågade jag mig ut på djupt vatten.
Fatta…jag simmade där jag inte bottnar!!

Nästa steg, som VERKLIGEN kändes otroligt otäckt, var att doppa även huvudet under ytan. Envis är jag och jag hade bestämt att jag skulle göra det. Jag fick samla mod en stund men jodå, jag gjorde det! Och sen en gång till, och en gång till. Paniken var nära. Det där ljudet av vattnet som liksom bubblar omkring en… fy f*n. Men, jag gjorde det och jag har gjort det flera gånger till sedan dess!

Jag har badat i havet utanför Örnsköldsvik, i sjöar i Ångermanland, Västmanland, Östergötland och Närke samt en å i Östergötland och en damm i Närke. Jag har badat på alla möjliga tider på dygnet och i alla möjliga sorts väder.

Nu älskar jag det. Jag ÄLSKAR att bada!

Och för ett par veckor sedan gjorde jag något som är helt jäkla OTROLIGT: jag åkte båt!! Långt ut på Hjälmaren. I en liten båt.

Jag var inte rädd. Inte en enda sekund. Tvärtom, jag njöt verkligen.

Ja jisses, vilken sommar!
Jag är stolt över mig själv.

Vattenskräcken är borta!

Nej jag har inte slutat blogga men

jag har funderat på det.

Tack för rara hälsningar, ni som hört av er och undrat.
Tystnaden här är en kombination av att det hänt så mycket på sistone och min EDS, som gör att det tar mycket tid att återhämta sig efter en arbetsdag och ja, efter allt jag gör egentligen. Sen känns det ibland som att varför fortsätta blogga när det är så få som läser, det blir ju lite som att sitta och prata för sig själv. 😀  Men, det är roligt att ha som en slags dagbok att kunna gå tillbaka och titta i. Så jag fortsätter nog ett tag till.