Upp och ner och upp

Jobbdag. Kakbak på schemat. Havreflarn i massor blev det för de är väldigt populära på våra aktiviteter med fika. Jag använder det här receptet och kakorna blir supergoda!

Efter jobbet var kroppen alldeles galen. Smärta överallt och handleder som inte vill vara med alls. 4 timmars vila krävdes det den här gången, innan jag hade energi till något mer än att bara sitta still.

Fint sällskap hade jag förstås, som alltid. 🙂

Framåt kvällen blev det en tur till sjön tillsammans med vännen L. En UNDERBAR kväll, solig och varm. För en gångs skull var det bara vi där, och det var så lugnt och skönt.

Länge låg vi och bara njöt av lugnet, solvärmen och vågskvalpet.

Bad blev det också, förstås. Lite svalare i vattnet än sist, men skönt ändå. Jag var i länge, säkert en halvtimme. Simmade igen, heja mig! 200 meter ungefär.

Dopp nummer 50.

Vad det gör gott, all tid utomhus! Sol, bad, skog.
Det är en stor hjälp för att hantera den ständigt närvarande smärtan.

På väg hem knäppte jag ett par bilder från bilen. Suddiga av farten, men åh det var så vackert! Augustikvällar är speciella.

Av vännen L fick jag en massa underbara grönsaker från hans växthus och en del av dem blev ikväll till ratatouille. Jag använde det här receptet och åh så gott det blev!

Annonser

Vad vi gjorde igår?

Jo men vi åkte till en sjö och badade förstås. 😉
Haha, det hade jag väl aldrig trott att jag skulle skriva. Denna sommar är alldeles upp och ner, helt knasig. Men den bästa på länge. Vädret har ju varit helt fantastiskt (för semesternjutare i alla fall, inte så fantastiskt för bönder och vattennivåer förstås) och jag har badat 36 gånger nu och verkligen varit utomhus mest hela tiden och n j u t i t av sommaren.

Igår fick Qvick och jag sällskap av vännen O, och när vi badade klev Qvick också i. Han som verkligen inte tycker om att bli blöt. Han kanske ändrar inställning till bad han också. 😀

Svensk sommar alltså… Det är verkligen helt fantastiskt!

Dopp nummer 36.
8 sjöar, 1 hav, 1 å.
Hittills. 🙂
Jag har bestämt att jag ska komma upp i minst 60 dopp i sommar…

Vattenskräcken finns fortfarande där i allra högsta grad, men den är inte lika stark som vid de första doppen, så min ”terapi” fungerar ju. Det värsta är fortfarande just att gå i. Det är fortfarande väldigt jobbigt. Men jag går i djupare nu, och ibland blöter jag ner bakhuvudet. Och jag övar på att våga ligga på rygg och flyta, det är dödens läskigt men en sekund går det i alla fall och det är ett enormt framsteg ändå.

Och känslan efteråt..! Endorfinerna studsar som galna. 🙂 Både för att det är så skönt i kroppen efter ett bad och för att jag vågade, igen.

Efter badet igår blev det kaffe och stillhet i solvärmen hemma hos O, och sen grillad korv och stickning på det.

Hemma igen satt vi ute länge och lyssnade på syrsorna. Jag var förfärligt sticksugen men…smärta satte stopp för det. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om hur mycket sämre jag är. Tycker inte om det alls. Igår kväll tänkte jag ta en macka med kräftost på, jag köpte en tub tidigare under dagen. Men det blev ingen kräftost, för det gjorde så ont att klämma tuben att jag trodde jag skulle kräkas. Mina tummar…fy satan vad ont det gjorde i dem.

Det oroar mig.

Nåja. Idag är det måndagen i min sista semestervecka. En vecka total frihet till. Jag ska fylla den med en massa, massa fint!

Underbara dagar i Östergötland!

Det blev fredag och jag kände mig lite less och inte så lite rastlös. Så, jag slängde ihop lite kläder, stickningar och sånt och drog iväg söderut.

Hamnade i denna fåtölj i Boxholm, hos bästisen Bengt. 🙂 ❤

Jag inledde mitt besök i Östergötland med ett kvällsdopp i ån.

Lite läbbigt att gå i via stege och inte vada ut som jag brukar, men det gick det också. Bengt assisterade med äckliga-växter-plockning. 😀

En fantastiskt fin kväll var det och vi satt där på bryggan ett tag och bara njöt.

Stickning har det inte blivit mycket av på sistone då mina armar gör så infernaliskt ont mest hela tiden, men då och då orkar jag några varv. Med på resan kom ett par olika sockstickningar, dessa hann jag färdigt med.

Sommar, sol, värme, semester, fint sällskap. Då mår man bättre än vanligt.
Något att verkligen vara tacksam för.

Vi for hit och vi for dit. Det blev t.ex. en fika vid hembygdsgården i Tranås. Där är det fint!

Att umgås med någon som vet precis hur det är att leva med smärta 24-7, det är väldigt skönt. Man behöver liksom inte förklara hur orken plötsligt bara inte finns och hur ont det gör.

Åh så mycket fint vi sett de här dagarna!
Vädret har varit helt fantastiskt: soligt och varmt, och Östergötland är verkligen ett såå vackert landskap.

Många bad har det blivit, på ett par olika ställen.
Nu är jag uppe i 32 dopp denna sommar, i 6 sjöar, 1 å och 1 hav.

Jag har också träffat nya bekantskaper. Suttit i solen i ljuvliga paradis och fikat och pratat och varit alldeles lycklig över att det finns andra som jag.

Igenkänning, förståelse, glädje.

Vackert så man blir alldeles salig!

Och getter och höns och får och alldeles omåttligt söta hundar. 🙂

Fina kvällar, härliga bad.

Underbara, underbara dagar har det varit.
Jag spar dem i själen, alla dessa guldkorn.

Ännu är det lite semester kvar och jag ska verkligen njuta av den. Det finns fler fina utflykter på lut.

En julimåndag i bilder

Idag är det Efit igen, en dag när jag och ett gäng andra tar en bild i timmen. Fler som gör just det just idag, det hittar du här.


00:30
Då svär jag eder över en mygga som terroriserar mig. Så fort jag tänder lyset blir den förstås tyst och osynlig. När jag släcker… Suck.


01:30
Då vaknar jag och behöver en sån här.


05:30
Då är det dags för dagens första mugg kaffe.
Michelin och jag pratar lite medan jag väntar.


06:30
Vädret är lite så där både och idag. Jag hoppas det inte blir regn; jag ska iväg och fika senare och det vore mysigare att sitta ute.


07:30
Dags för lite frukost.


08:30
Stickar sockor och lyssnar på Språket.


09:30
GLAD!
Nej, inget särskilt. Bara…jag lever. Just nu gör kroppen inte så jätteont. Solen skiner. Sånt. Och sånt är jag så oerhört tacksam för.


10:30
Då har jag just kommit till Tant Grön i Vintrosa (underbart ställe, åk dit om du får tillfälle!) och strosar omkring lite i väntan på mitt fikasällskap.


14:30
Då har jag just kommit hem (det som bara skulle vara en snabb kopp kaffe blev visst 4 timmars prat och skratt. Tiden flög fram och fota, det glömde jag alldeles. Åh så roligt vi haft det!) och öppnat rolig post från min syster: en disktrasa med ord på hälsingemål. De flesta har jag ingen aning om vad de betyder men vissa kommer jag ihåg (vår mormor var från Hälsingland). Helt underbart, det är en dialekt som betyder så oerhört mycket för mig.


15:30
Just hemkommen från en snabbis till Fjugesta konstaterar jag att det är väder på väg…


16:30
Då gör kroppen ont.
Jävla skitkropp.

17:30
Då äter vi (Chrille lagade maten så jag fick vila ❤ ) och jag glömmer att ta en bild.


18:30
Piggare. Lyssnar på musik och stickar.
Magnus Uggla sjunger om Mälarö kyrka.


19:30
Då pratar jag (ja i text, men det är ju också samtal) med en människa som träffade mig för första gången idag och ändå såg mig. Som förstod vem och hur jag är. Och som fick mig att känna att jag fortfarande finns. Trots allt elände som varit och är. Jag känner inte så ofta att jag har ett riktigt värde, att jag räknas på riktigt. Inte längre. Man döms – hårt – efter omständigheter och yta.

Och detta var oerhört omtumlande och jag är lite upp och ner-vänd just nu, så det får bli sista bilden för den här gången.
Jag har saker att fundera över nu. Riktningar och mål.

Det är i alla fall en otroligt vacker morgon

Halv 3 fick jag sova till inatt, så nej, det gick ju inte åt rätt håll precis.

Nu har jag tittat på senaste avsnittet av Ett fall för Vera (åh vad jag gillar brittiska deckare!), gått en liten promenad, stickat lite och nu ätit frukost.

Och morgonen är verkligen så ofantligt vacker!

***

Herrar doktorer säger ”omfamna din smärta”.
Jag ska döpa någon till Smärta och sen borde nätterna bli mycket roligare.
(Inte någon av doktorerna dock, nej tack. Jag föredrar mänskliga varelser.)

En sån där alldeles LJUVLIG dag

Chrille ska passa hus och djur i Striberg några dagar igen och när jag skjutsat upp honom och skulle hemåt igen blev det som vanligt inte raka vägen hem, inte när vädret var så härligt!

Hade ”laddat” med baddräkt under kläderna, för jag var sugen på ett dopp (vad händer??) men…nej, idag vann rädslan. Men en ljuvlig stund vid Ramsjön blev det ändå. Härligt att sitta där i solskenet och lyssna på vågklucket!

När jag kom till Närkes Kil mötte jag Magnus och han ringde upp och frågade om jag ville ha kaffe när jag nu var så nära. Klart jag ville. Kaffe säger jag sällan nej till och Magnus är en fantastisk vän som det är alltid roligt att umgås med. Qvick och jag for dit bums och sen satt vi på terassen och drack kaffe och njöt av utsikten och solens värme. Härligt!

Väder blev det också.

När vi for hemåt, Qvick och jag, såg det ut så här rakt fram och…

…så här när man tittade åt sidan.

Vid Blacksta blir jag alltid glad när jag far förbi alla kor och kalvar.

Vädret och världen var så underbara så vi bestämde oss för att ta en promenad vid Tysslingen, Qvickenicken och jag.

Det är så otroligt fint där!
Senast vi gick där var i februari och då var det vinter och runt -15 grader kallt. Vackert alla tider på året och i alla väder!

Fler kossor och kalvar! Åh vad jag gillar kor!

Qvick gillar också kor. Det märks tydligt att han är en vallhund, han har superkoll och skulle nog gärna valla runt dem lite. 🙂

En sååå vacker kväll!

Nu har jag djävulskt ont, det var ingen bra dag för kroppen till att börja med, men åh, det var det värt ändå! Själen nästan sprack av allt glädjerus när vi var ute idag.

Hälsoläget bekymrar mig lite faktiskt. Jag brukar ha så där riktigt hemskt ont-så-jag-nästan-kräks i armarna eller knäna nån gång ibland, kanske nån gång i veckan. Nu har jag haft så i högerarmen konstant en vecka i sträck. Ja, riktigt hemskt ont-så-jag-nästan-kräks och nu även stundvis ont så jag tror jag ska tuppa av. Det gör jag ju inte, men känslan är sån. Mina vanliga tabletter hjälper inte mot den nivån.

Så även om såna här utflykter ibland känns som de ska ta kål på mig, så här efteråt, så älskar jag dem extra mycket just nu. De ger mig en balans, utan den skulle jag inte orka resten.

Ibland går det bara inte att vara pepp

Ibland verkligen hatar jag min kropp. Hatar.
Vaknar halv 3 på nivå 8. Axlarna känns som att de ska trilla isär, lossna från kroppen. Smärtan är på sådan nivå att jag mår illa, känner mig spyfärdig. Kliver upp, för det är helt omöjligt att ligga ”på” kroppen.
Tagit en Citodon som jag vet bara är en viskning i det här läget men det är vad jag har. Vad jag får, för vården anser det viktigare att man inte tar medicin. Det är Duktigt att ha ont istället. Det är Fint att inte ha ordentlig smärtlindring.
Piller är Fult.

Så jävla less.

Ibland blir det inte som planerat

Inget blogginlägg igår så där sprack ju egentligen mitt Blogg 100, men ibland finns liksom inte ens tanken på att blogga och igår blev en sån dag. Den började på ett sjukhus och slutade på ett annat – det första besöket var planerat, det andra (verkligen) inte.

image

Jag började min dag på Rehabmedicinska kliniken, smärtsektionen, på USÖ. En stunds stickning i deras ganska ombonade väntrum (allt är relativt, jag har suttit i mååånga väntrum nu och detta är helt klart ett av de trevligare) där det fanns ett tjusigt gammalt kassaskåp, och sedan möte med läkaren.

image

Ett väldigt, väldigt bra möte. Ingen stress, det var gott om tid och läkaren lyssnade noga. Sedan undersökning då jag blev klämd på, vriden hit och dit, killad med pensel, knackad på och stucken med tandpetare.
Och framför allt: jag blev trodd på. För den som inte varit i samma sits är det nog snudd på omöjligt att förstå hur mycket just det betyder, men jag vet att många av er som läser här vet och förstår precis.

Tårar och skratt och en kropp som blev röd och öm och febrig av allt klämmande och vridande och stickande och knackande och ett mycket bra samtal om det här med att inte fara runt som ett jehu dom bra dagarna (för det gör man ju, dels för att det är så mycket man vill göra och dels för att man har dåligt samvete över allt man inte kunnat göra de dåliga dagarna) och det här med omgivningens förståelse men oftare brist på förståelse.

Sen var jag rätt mör, både inuti och utanpå.

image

Två timmar till bussen hem (oh vad jag älskar att åka kollektivt…) och normalt skulle jag ha tagit en långpromenad runt stan, fotat lite och njutit av det vackra vädret, men det fanns det inte kraft till igår. Det blev kaffe på Märtas Kafé istället, ett supermysigt ställe jag verkligen tycker ni ska besöka om/när ni är i Örebro!

Jag hann inte mer än hem sen så fick jag ge mig iväg igen. Då var någon annan på ett annat sjukhus och det blev flera timmars väntande där. Tur man alltid har stickning med sig!

image

Idag är ordningen återställd, men jag är oerhört trött och har feber och smärta överallt efter gårdagens undersökning så det blir en väldigt, väldigt lugn dag och det finns inget jag kan göra åt det så det är bara att kapitulera.

Jag skulle vilja skriva mer om läget, om sjukdomen och om alla tankar som snurrar i skallen just nu, men jag orkar helt enkelt inte. Istället länkar jag till tidigare inlägg:

”Men du ser ju inte sjuk ut”

Det här med smärta

 

sjalvportrattet

Nu ska jag sätta mig med kaffe och en stickning och en värmedyna och glädjen över att allt slutade så bra igår. Det är det viktigaste.

Var rädd om dig och de du älskar. Krama någon lite extra idag!