#februarifoton: Kolla, vad fint!

img_20170220_185514_554

Dagens rubrik i februarifoton: Kolla, vad fint!

En pyttepytteliten planta.
Pyttepytte.

Den är viktig.
Den representerar vägen mot målet.

Målet är oändligt mycket större än denna lilla, lilla växt och ända fram kommer jag nog aldrig – drömmen är för extrem för samhället á la 2017 – men drömmar är viktiga och jag ska ta mig så nära målet jag kan.
Nära betyder längre bort från väldigt mycket men närmare det som är viktigt. Naturen. Kärleken. Friheten.

Ibland blir det inte som planerat

Inget blogginlägg igår så där sprack ju egentligen mitt Blogg 100, men ibland finns liksom inte ens tanken på att blogga och igår blev en sån dag. Den började på ett sjukhus och slutade på ett annat – det första besöket var planerat, det andra (verkligen) inte.

image

Jag började min dag på Rehabmedicinska kliniken, smärtsektionen, på USÖ. En stunds stickning i deras ganska ombonade väntrum (allt är relativt, jag har suttit i mååånga väntrum nu och detta är helt klart ett av de trevligare) där det fanns ett tjusigt gammalt kassaskåp, och sedan möte med läkaren.

image

Ett väldigt, väldigt bra möte. Ingen stress, det var gott om tid och läkaren lyssnade noga. Sedan undersökning då jag blev klämd på, vriden hit och dit, killad med pensel, knackad på och stucken med tandpetare.
Och framför allt: jag blev trodd på. För den som inte varit i samma sits är det nog snudd på omöjligt att förstå hur mycket just det betyder, men jag vet att många av er som läser här vet och förstår precis.

Tårar och skratt och en kropp som blev röd och öm och febrig av allt klämmande och vridande och stickande och knackande och ett mycket bra samtal om det här med att inte fara runt som ett jehu dom bra dagarna (för det gör man ju, dels för att det är så mycket man vill göra och dels för att man har dåligt samvete över allt man inte kunnat göra de dåliga dagarna) och det här med omgivningens förståelse men oftare brist på förståelse.

Sen var jag rätt mör, både inuti och utanpå.

image

Två timmar till bussen hem (oh vad jag älskar att åka kollektivt…) och normalt skulle jag ha tagit en långpromenad runt stan, fotat lite och njutit av det vackra vädret, men det fanns det inte kraft till igår. Det blev kaffe på Märtas Kafé istället, ett supermysigt ställe jag verkligen tycker ni ska besöka om/när ni är i Örebro!

Jag hann inte mer än hem sen så fick jag ge mig iväg igen. Då var någon annan på ett annat sjukhus och det blev flera timmars väntande där. Tur man alltid har stickning med sig!

image

Idag är ordningen återställd, men jag är oerhört trött och har feber och smärta överallt efter gårdagens undersökning så det blir en väldigt, väldigt lugn dag och det finns inget jag kan göra åt det så det är bara att kapitulera.

Jag skulle vilja skriva mer om läget, om sjukdomen och om alla tankar som snurrar i skallen just nu, men jag orkar helt enkelt inte. Istället länkar jag till tidigare inlägg:

”Men du ser ju inte sjuk ut”

Det här med smärta

 

sjalvportrattet

Nu ska jag sätta mig med kaffe och en stickning och en värmedyna och glädjen över att allt slutade så bra igår. Det är det viktigaste.

Var rädd om dig och de du älskar. Krama någon lite extra idag!

Skit kvinnor hör

Jag har nog fått höra de flesta av de här exemplen. Om och om igen. Från pojkar/män.
När jag var 5, 15, 20, 30, 40 och det verkar inte sluta.

NÄR tar det slut?!
Och vad FAN har dom med det att göra? Och VAD ger dem ens rätten att säga sån skit till en annan människa, undrar jag.

Rosengång, gapskratt och tärningskast

slottwik

Helgen som var spenderade jag på Wiks folkhögskola utanför Uppsala (som ligger vid fantastiskt fina Wiks slott, på bilden här ovan), på vävkurs, tillsammans med Susanne och ett helt gäng andra härliga kvinnor. Kursen heter ”Kom igång med rosengång” och jag borde egentligen mer vara på en ”Kom igång med vävning överhuvudtaget för dumskallar” 😉 (jag har inte vävt sen innan jag fick barn, och min äldste fyller 23 i år så det är ju en stund sen…) men helt fantastiskt KUL var det hur som helst, även om jag ganska ofta tvivlade på min inlärningsförmåga…haha.

Det gick väldigt mycket upp och ner, mest ner haha!, men herregud så roligt vi haft och SOM vi skrattat! 😀

vv27

Detta var kurshelg 1 av 2, och jag längtar till nästa!
Fler vävbilder finns här.

Med ryggen och resten av skruttkroppen gick det väl ok. Jag klarar inte mycket i taget, men lite lite i taget går det också när man inte har några måsten, ingen tidspress och inget krav på prestation. Men när kvällen kom var jag fullständigt slut, så det blev rummet och vila och inte så mycket umgås med de andra härliga kvinnorna som jag kanske hade velat. Men, så är det. Man får välja och man får dosera.

Sammantaget var det en heeelt fantastisk helg som gav såå mycket glädje och inspiration. Sakta, lite i taget, börjar jag återta Livet. Det känns BRA!

vv1

vav31

vav2

vav5

vav6

vv23

vv5

vv10vav4

vv16

vv17

vv18

vv19

vv21

vav35

vav28

Vår lärare Kicki Sandberg, en helt underbar och fantastisk människa med såå mycket kunskap och en ängels tålamod. 🙂

vv3

vav34

vav11

Vi som kom långväga ifrån bodde på Björkdala Gård B&B alldeles i närheten; ett jättefint ställe.

vav10

vav9

vav8

vav7

vv25

Trött, trött, trött och ont-ig, men glad!
Vilken helg..! Det har hänt så mycket på så många plan. Rätt som det är bara snurrar det till! Någon eller något liksom kastar upp livstärningarna i luften och så landar de på ett helt annat sätt än man trodde dom skulle göra.

Bäst-söndag

En söndag i sällskap av en fin vän.
Grillad älgkorv till lunch. Kokkaffe av allra bästa sorten. Doft av skog och av brasrök.
Prat om stort och smått. Gapskratt och allvar.

Glädje över livet. Att få leva det.
Tacksamhet över fina vänner. Riktiga vänner.
Bara vara. Vara jag. Bra nog som jag är.

Må bra, trots smärta.
Bästa sortens må bra.

p

eld

kokkaffe