En annan sida av jobbet

…som jag väl inte är riktigt lika bekväm med…det är att jag då och då vikarierar för Annette på andakt och musikstund på demensboendet. Det inleds med en kort andakt då jag läser en kort bibeltext, Fader vår och välsignelsen. Men det innebär också att vi sjunger psalmer. Tre stycken. Och, kära vänner, jag kan verkligen inte sjunga så att det låter som något man vill lyssna på. 😀

Så detta är en sådan måndag då jag stickar och sjunger psalmer för kung och fosterland. Öva, öva, öva. Ja kära nån.

Morgondagens psalmer är nummer 249 ”Blott en dag” och nummer 210 ”Jag lyfter ögat mot himmelen”, och så nummer 248 ”Tryggare kan ingen vara”. Den sistnämnda sjunger vi varje gång, för det är en psalm som de boende känner igen och ofta minns texten till.

Freddie Wadlings version av ”Blott en dag” är oändligt mycket trevligare att lyssna på än min, så den får ni här.

Men, även om jag iiiinte tycker om att sjunga så andra hör (men här sjunger jag ju åtminstone inte, tack och lov, ensam) så tycker jag ändå väldigt mycket om de här tisdagarna. Man känner hur uppskattat det är, att man gör gott.

Vi brukar ha lite olika teman och imorgon är det hösttema. Kantorn ska plocka lite svamp att ta med och jag ska ordna ett fat med lite smått och gott från skogen. Mossa, löv, kottar och sånt. Så pratar vi om det och luktar och känner. Vi sjunger också några visor på temat, ofta barnvisor. Kanske dyker herr kantarell upp imorgon t.ex. Det sätter igång många minnen och man ser hur de liksom lyser upp. Det är alldeles, alldeles underbart att få vara en del av det.