När livet känns så där alldeles bara fint och rätt

b1

Jag (och Qvick!) har varit i Östergötland på minisemester ett par dagar. Hälsat på fin vän, bott mitt i ett paradis, ”turistat” lite lagom. Sovit gott. Skrattat. Pratat om stort och smått. Stickat. Träffat trevliga människor.

Så där fint som det är när allt bara känns så bra.

b2

b3

b4

b5

b6

b7

b8

b9

b10

b11

b12

b13

b14

Vi gjorde ett besök hos Östergötlands Ullspinneri…

b15

b16

b17

…och ett stopp i Hästholmens hamn.

b18

b19

b20

b21

b23

b24

b25

b26

b28

Nästa stopp blev Alvastra klosterruin, och det, det var en så vacker och alldeles magisk plats så det besöket ska få ett eget inlägg.

b29

b30

b31

Hemma igen nu, och längtar redan tillbaka till friden och ron i torpet och sällskapet och nya bekantskaper och den där känslan av rätt.

Fler bilder från resan imorgon. Nu måste jag sova.
Tack gullingar som undrat över min tystnad här – jag har bara haft fullt upp och inte riktigt lika fullt med ork, men jag mår bra!

Tankar vid Tistaborg

tr1

Länge, länge var vi där igår, Qvick och jag.
Tistaborg är en ljuvlig plats.
Utsikten. Vindsuset i träden. Lugnet.

tr2

Mycket att fundera kring just nu. Mycket information att ta in.
Jag går på utredning på smärtsektionen vid Rehabdmedicinska kliniken på USÖ och nu i veckan var jag hos en sjukgymnast där i 2 timmar. Han vred och böjde och drog och tryckte och klämde och jag vet inte allt.

Efteråt kände jag mig som en sprattelgubbe med alldeles för långa trådar – inget satt på plats som det skulle. Och sjukgymnasten sa: hör du, har du hört talas om Ehlers-Danlos syndrom (EDS)?

Jodå. Det har jag. Jag har vänner som har EDS, i olika varianter och stadier. Och visst har jag tänkt ibland, att det är väldigt mycket som låter otäckt bekant med EDS. Jag har motat undan de tankarna för det har känts för jobbigt. Fibromyalgi känns som fullt tillräckligt att handskas med.

Det är främst överrörligheten som talar för EDS enligt sjukgymnasten.
I vissa delar av kroppen är jag jättestel men i andra… Och det skulle ju förklara varför det alltid varit, och är, framför allt i kroppens ”gångjärn” den största och jävligaste smärtan sitter. Knän, armbågar, axlar, fotleder osv. Speciellt knäna har jag ofta väldigt ont i och kring. Och höfterna. Ofta när jag suttit ner ett tag och reser mig upp känns det som höftlederna är alldeles bak och fram och jag får liksom rotera benet så det känns rätt igen. Och min fotleder! SOM jag vrickat dem, hela livet. De är som gummi, böjer sig för minsta lilla felbelastning.

Så ja…mycket att fundera över just nu.

Det känns motigt. Jag har ju inte mer ont nu för att diagnosen kanske ändras/utökas, men framtiden kan bli väldigt olika beroende på den.

tr4

Man tänker bra vid Tistaborg. Speciellt med så här fint sällskap. Min allra finaste bästis.

tr3

tr5