Ännu en fantastisk dag på jobbet

Igår var det dags för församlingsresan för daglediga. Vi vaknade till regntunga skyar…

Jag var på jobbet tidigt och fixade kaffe/te och mackor till alla.

Mot Pershyttan och Nora!

I Pershyttan stannade vi och intog vår matsäck. Vi hade tur och det var uppehåll just då. Vacker grönska och ljuvliga efter regnet-dofter – och förstås den fantastiska miljön – gjorde det till en jättemysig fikastund.

Vi fortsatte till Nora och där blev det ett par timmars fri tid där var och en fick göra det man helst ville. Annette och jag besökte ett par loppisar och Nora Diversehandel och tog en fika på Café Da Capo.

Halv två samlades vi i Nora kyrka och så fick vi en guidning. Mycket intressant! Nora kyrka är inte riktigt min favoritsort men visst är den pampig.

”Från vilket väderstreck man än närmar sig Nora domineras blickfånget av kyrkan med sitt massiva, 55 m höga torn. Den befintliga kyrkobyggnaden är säkerligen den tredje på samma plats. Den tidigare 1500-talskyrkan revs 1878 varefter den nuvarande uppfördes och invigdes 1880. Kyrkobyggnaden är en representant för den romanska byggnadsstil , som kallas basilika, d v s kungasal.”
Källa: Svenska kyrkan.

”Murmålningarna på östväggen ovanför kyrkans sidoläktare är utförda 1935 av konstnärinnan Ragnhild Nordensten från Nora.
Ovanför norra läktaren är motivet Jesus välsignar barnen och på södra sidan Jesus på salighetens berg.
Kyrkans takmålningar är uförda av Einar Forseth. I takpartiet närmast koret har vi de fyra evangelisterna med sina symboler. Ovanför högaltaret ser vi den himmelska nattvardssalen med nattvardssymboler.”
Källa: Svenska kyrkan.

Efter besöket i kyrkan for vi vidare till Rosengården, där vi skulle äta.

Såå fint dukat, jättegod mat och trevlig service. Vi hade en mycket trevlig måltid och alla var nöjda!

Kaffe och tårta till efterrätt och sedan avslutade vi turen med lite shopping i Rosengårdens fina butik innan vi klev på bussen för hemfärd. Vi var nog alla ganska trötta vid det laget men glada och nöjda. En jättehärlig dag, och jag har verkligen världens roligaste jobb!

Och i morse fick jag detta från Annette:

Sånt som värmer själ och hjärta. Jag ÄLSKAR mitt jobb. Det är en ära och en gåva att få jobba som jag gör.

Det värmer extra mycket efter all skit som varit tidigare, att nu vara på en arbetsplats som Knista församling. Nu vet jag att det var inte mig det var fel på (bl.a. efter att ha träffat flera andra med samma upplevelser). Sådant som kan verka underbart och idylliskt på ytan är inte alltid det, det kan vara precis tvärtom. Kyrkans hus och människorna där däremot, de är precis så bra som de verkar. Äkta in i varje cell.

1:a maj på Borgaresjö skansar

1:a maj bjöd på fantastiskt väder; inte bara soligt utan varmt också. Jag packade matsäck och så gav vi oss ut, Qvick och jag. Dagens mål var Borgaresjö skansar, som verkligen är en favoritplats.

Upp, upp, upp går man.
Har man knakig kropp och kass kondis, som jag, är man rätt mör när man är uppe men det är verkligen värt det.

”Borgaresjö skansar är en av länets fornborgar och ligger strategiskt placerad längst ut på kanten av Kilsbergen.

I Kilsbergen ligger fornborgarna på rad. Vid Borgaresjö skansar stupar berget brant ner på flera sidor. Branterna gav borgen naturligt skydd. På övriga sidor omges borgen av en kraftig 110 meter lång stenvall. Vallen är det som finns kvar av en stenmur. På flera ställen är muren så pass väl bevarad att man kan se att den varit kallmurad. Det innebär att stenarna ligger på varandra utan murbruk. 350 meter åt nordost ligger ytterligare en fornborg och man kan se mellan fornborgarna.”
Källa: Länsstyrelsen

”Fornborgar har byggts under en lång tid från bronsålderns slut och under hela järnåldern 1000 f.Kr – 1050 e.Kr. Det finns flera teorier om varför fornborgarna byggdes. Där kunde människorna i området söka skydd mot fiender i oroliga tider. Andra teorier är att fornborgar använts för att bevaka ett område eller varit symboler för makt. Fornborgar kan också ha varit heliga platser där man utövade kult. I Örebro län finns det 35 fornborgar. I hela Sverige finns omkring 1000 fornborgar.”
Källa: Länsstyrelsen

Att sitta här är så underbart så det finns knappt ord för det. Utsikten, tystnaden, friden…

Det var så varmt igår att jag satt i bara linne. Ljuvligt!
Åt lunch där uppe, drack kaffe och virkade.
Satt och bara njöt. Länge.

Nedåt igen… Även på nervägen har man fantastiskt utsikt att njuta av.

Tänk att jag lever, får leva, får uppleva detta.

En decembermåndag i bilder

Idag är det EFIT – Ett Foto I Timmen. Fler som deltar just idag hittar du här.


00:50
Dags att gå och lägga sig. Trött men glaad efter en väldigt fin fjärde advent.


08:00
I en kartong nedanför min säng…


09:00
Frukost. Kaffe & stickning.


10:00
Rally sover gott medan jag dricker en andra mugg kaffe.


11:00
Redo att åka till jobbet för glöggmingel och julbuffé.


12:00
Fantastisk buffé från Lekhyttan, och detta är bara en liten del av allt gott.
Smakade otroligt bra!

13:00 och 14:00
Inga bilder, jag hade fullt upp med att njuta av underbart sällskap – jag har det verkligen otroligt bra som får vara tillsammans med de som jobbar i församlingen. Värme, omtanke, glädje, kärlek, gemenskap. Jag njuter och är så tacksam för varje dag jag får med dem.


15:00
Hemma igen. Ligger på soffan och spanar på Michelin som spanar på fåglar.


16:00
Lyssnar på julmusik. Hänger tvätt. Plockar undan lite.


17:00
Stickar och lyssnar på favoritjulmusik.


18:00
Smyger på Chrille… 😀


19:00
Mumsar middag. Julmatsrester.


20:00
Då sitter jag med TENS-plattorna på och hoppas på lindring.
Dumma, dumma nacke.


21:00
Stickat några varv. Lite stressad nu; julafton är inte långt bort…


22:00
Katter alltså… 🙂


23:00
Även dagens sista blir en kattbild.
Rally sover gott och nu tänker jag bädda ner mig och förhoppningsvis få göra detsamma.
Godnatt!

Så mycket glädje

gl

Det här jobbet alltså (ja, praktik är det ju, inte ett ”riktigt” jobb, men jobbar gör jag ju…) – stället och människorna där fyller mig med sån glädje!
Idag fick jag lyssna till fiolspelande medan jag bakade och en stund hade jag sällskap i köket av en av fioleleverna. Hon hjälpte mig provsmaka och hon pratade och frågade och hade energi för minst 10 personer. 😁 Jätteroligt! 😊❤
När livet inte är alldeles enkelt och när man har en kropp som konstant gör ont, då finns det nästan inte ord för hur mycket det betyder att få tillbringa sina dagar på en plats där man trivs så oerhört och som alltid ger en sån glädje!

gl2

gl3

Nu hemma. Humöret på topp som det alltid är när jag varit i Kyrkans Hus (det är alltså där jag jobbar). Jag dricker kaffe och ska sticka vidare på diverse julklappar. Chrille fixar middagen idag.

Och tänk, imorgon får jag jobba på världens trevligaste ställe igen. Jag längtar!

Meningen med livet är inte 42

Det måste vara 45. 🙂
Även om jag kämpar, så är 45 trots allt väldigt, väldigt bra.
Det inleddes otroligt fint igår. Först med stickning, kärlek, rabarberpaj och kattbebisgos hos Husan:

katter2

katter6

katter1

katter5

katter4

katter3

katter7

katter9

katter8

Man står nästan inte ut, så ljuvliga är de! 🙂
Man vill ta med allihop hem och inte göra annat än mysa.

prs1

På eftermiddagen fick jag två så fantastiska presenter att det kom både en och sjuttifjorton tårar, jag blev så r ö r d.
En alldeles underbar tavla som Sanna målat! Hon är helt fenomenal duktig och jag känner mig så ärad som får ha den på min vägg och njuta av den!

Av Christian fick jag ett tredagarspass till sommarens Peace & Love!!
Jag har tänkt så mycket på det, hur gärna jag skulle vilja gå i år för det är såååå många av mina favoriter som ska uppträda, men jag har tyckt att det är för mycket pengar att lägga på mig själv.
”Det har du förtjänat, mamma”, sa han.
Älskade, älskade unge!!

pres2

Och i brevlådan låg turkosa ljuvligheter i form av Ullcentrums Linea. Tack Susanne! 🙂

Idag ska jag sticka fort, fort på Emelie så den blir klar, så kan jag sätta stickorna i Lineagodiset sen.

Kärlek, kärlek.
Det har jag i alla fall massor omkring mig.
Älsklingar. Älskade!

Ibland blir det inte som planerat

Inget blogginlägg igår så där sprack ju egentligen mitt Blogg 100, men ibland finns liksom inte ens tanken på att blogga och igår blev en sån dag. Den började på ett sjukhus och slutade på ett annat – det första besöket var planerat, det andra (verkligen) inte.

image

Jag började min dag på Rehabmedicinska kliniken, smärtsektionen, på USÖ. En stunds stickning i deras ganska ombonade väntrum (allt är relativt, jag har suttit i mååånga väntrum nu och detta är helt klart ett av de trevligare) där det fanns ett tjusigt gammalt kassaskåp, och sedan möte med läkaren.

image

Ett väldigt, väldigt bra möte. Ingen stress, det var gott om tid och läkaren lyssnade noga. Sedan undersökning då jag blev klämd på, vriden hit och dit, killad med pensel, knackad på och stucken med tandpetare.
Och framför allt: jag blev trodd på. För den som inte varit i samma sits är det nog snudd på omöjligt att förstå hur mycket just det betyder, men jag vet att många av er som läser här vet och förstår precis.

Tårar och skratt och en kropp som blev röd och öm och febrig av allt klämmande och vridande och stickande och knackande och ett mycket bra samtal om det här med att inte fara runt som ett jehu dom bra dagarna (för det gör man ju, dels för att det är så mycket man vill göra och dels för att man har dåligt samvete över allt man inte kunnat göra de dåliga dagarna) och det här med omgivningens förståelse men oftare brist på förståelse.

Sen var jag rätt mör, både inuti och utanpå.

image

Två timmar till bussen hem (oh vad jag älskar att åka kollektivt…) och normalt skulle jag ha tagit en långpromenad runt stan, fotat lite och njutit av det vackra vädret, men det fanns det inte kraft till igår. Det blev kaffe på Märtas Kafé istället, ett supermysigt ställe jag verkligen tycker ni ska besöka om/när ni är i Örebro!

Jag hann inte mer än hem sen så fick jag ge mig iväg igen. Då var någon annan på ett annat sjukhus och det blev flera timmars väntande där. Tur man alltid har stickning med sig!

image

Idag är ordningen återställd, men jag är oerhört trött och har feber och smärta överallt efter gårdagens undersökning så det blir en väldigt, väldigt lugn dag och det finns inget jag kan göra åt det så det är bara att kapitulera.

Jag skulle vilja skriva mer om läget, om sjukdomen och om alla tankar som snurrar i skallen just nu, men jag orkar helt enkelt inte. Istället länkar jag till tidigare inlägg:

”Men du ser ju inte sjuk ut”

Det här med smärta

 

sjalvportrattet

Nu ska jag sätta mig med kaffe och en stickning och en värmedyna och glädjen över att allt slutade så bra igår. Det är det viktigaste.

Var rädd om dig och de du älskar. Krama någon lite extra idag!

Det var en gång en sticktant som opererade bort livmodern

Det började för ungefär 18 månader sedan.
Jag började blöda väldigt mycket när jag hade mens. Från att normalt knappt blöda alls vid mens, gick det till att blöda så mycket att jag fick gå upp ett par gånger per natt för att det blött rakt igenom bindan på bara ett par timmar. Några gånger även genom pyjamas och lakan.
Vid varje mens blev det lite värre. Till slut åkte jag till sjukhus akut för det blödde så, och det blödde fler dagar för varje menstillfälle också. Ultraljud gjordes och det konstaterades att ”det syns en mörk skugga”. Mer kunde den undersökande läkaren på Falu lasarett inte säga eftersom ultraljudsapparaten var så gammal och dålig (alltså, va?!!), så jag fick besked att jag fick åka till Avesta för ny koll där. Dit fick jag komma efter flera veckors (jobbig) väntan. Där konstaterades att jag hade ett myom i livmodern och att det var orsaken till blödningarna.

”Myom (muskelknuta) är en godartad tumör, vanligen från någon enstaka cm upp till 10 cm diameter, som kan uppstå i livmoderns muskelvägg, med största delen utanför eller inuti livmoderhålan. Myom består av glatta muskelceller blandat med bindvävsceller.”
Källa: 1177.se

Jag fick tabletter jag skulle äta som skulle minska blödningarna, men i övrigt gjordes inget. Jag hade ju inte ont, jag ”bara” blödde (som Niagara). Tabletterna hjälpte. Icke.
Och jag, ja, jag fortsatte väl med mitt, ändå. Visst, det var jobbigt att blöda så mycket, så ofta och så länge men enligt vården var det ju bara att stå ut, och jag har ju haft mycket annat att kämpa med i och med ryggen och fibromyalgin, så jag ”gav” mig lite. Bet ihop. För det är ju så man gör.

”Små myom som inte ger några symtom behöver inte behandlas. Vid nyupptäckt bör kontroll göras efter 6 månader (Någon sådan fick inte jag). Myom som ger besvär i form av rikliga blödningar, utfyllnadskänsla, täta trängningar till vattenkastning, eller smärtor, skall behandlas (jag bemöttes med ointresse och nonchalans).”
Källa: 1177.se

Men i våras började det göra ont också. Först ”bara” (jo män – även män som är högutbildade läkare – kan göra sig lustiga över mens och mensvärk men det är inte ett dugg lustigt och inget ”bara”!) som lite mer mensvärk. Men det blev värre och värre för varje gång. Även blödandet fortsatte att bli värre. Till slut så illa att jag knappt vågade åka hemifrån, eftersom det blödde igenom allt så snabbt.

Smärtan var så kraftig att jag var nära att svimma flera gånger. Många gånger låg jag och kramade en kudde och bara försökte andas och stå ut, i flera timmar åt gången. De blödningsfria dagarna blev färre och färre och till slut bara någon enstaka.

Då fick jag nog. Ringde kvinnokliniken på USÖ och fick en tid. 3 veckor senare. Suck.
Nå, till slut fick jag i alla fall träffa en läkare där och det gjordes en ny ultraljudsundersökning. Detta var för 6 veckor sedan. Det konstaterades att jag hade ett stort myom, ca 8 cm i diameter, och en hel drös mindre. Prover togs inifrån  livmodern och jag fick veta att vi måste vänta på provsvaren innan vidare åtgärder kunde tas. Proverna var mest för att kolla så det inte var cancer, men det var inget som läkaren misstänkte alls. Provsvaren skulle ta 3-4 veckor. Återigen ny väntan, och under tiden blödde jag konstant nåt så otroligt mycket, och hade så ONT.

Men, till slut blev jag så arg, ja rent jävla förbannad helt enkelt, så jag ringde kvinnokliniken den 3 november och sa att nej, det här går bara inte och jag vägrar ha det så här nåt mer och får jag inte komma NU så kommer jag ändå och stannar tills jag får hjälp. Jag fick en tid nästa morgon, den 4 november. Då fick jag träffa en kvinnlig läkare som var helt jäkla bäst, som sa att nej, så här kan du verkligen inte ha det, det är ju inte klokt! och så gjorde hon en undersökning och bestämde att jag skulle opereras. Hon konstaterade också att myomen satt så till att det inte skulle räcka att hyvla bort dem, utan helst ville hon att hela livmodern och livmodertappen skulle tas bort, om det kändes ok för mig. Skär bort skiten! sa jag. Jag har ingen nytta av en livmoder längre och om det betyder att jag blir fri från myomen är det ju liksom inget att fundera på. Beslut togs om en hysterektomi.

”En hysterektomi kan göras på tre olika sätt: genom ett snitt i nedre delen av magen, genom slidan eller med hjälp av titthålskirurgi, så kallad laparoskopi. Vilken metod som används beror bland annat på livmoderns storlek och om man har fött barn.”
Källa: 1177.se

För min del blev det snitt i magen, vertikalt från naveln och ner en bit.

Exakt hur snabbt jag skulle komma på operation kunde hon inte säga, men redan
samma eftermiddag ringde dom från kliniken och frågade vad jag hade för mig den 10:e. Då ska jag bli fri, tjoade jag, och så bokade vi in det. 🙂

op1

Förmiddagen tisdagen den 10:e. Inskriven, ombytt, nedbäddad och uppkopplad.
Operationen före min drog ut på tiden. Jag halvsov till engelska antikrundan medan jag väntade.

op2

Tillbaka på rummet, sent på kvällen.
Operationen gick bra och problemfritt, men jag hade väldigt ont när jag vaknade och de hade problem med att få till smärtlindringen. Jag syresatte mig heller inte så bra, så därför blev jag kvar på uppvaket så länge. Syrgasen fick jag ha kvar hela natten. Jag fick också en morfinpump så att jag kunde puffa i mig smärtlindring själv när det behövdes, och det behövdes en hel del den natten.

op3

Lite morgonstickning lyckades jag få till nästa dag, men fort gick det inte. 😉

op4

Efter frukost var jag på benen. Tog mig en dusch och hasade min första zombiepromenad i korridoren.
På eftermiddagen kom min syster och hälsade på en stund. Det gjorde gott!

op5

På kvällen var jag inte så kaxig, då hade jag väldigt ont igen. Morfinpumpen togs bort på eftermiddagen, ifall jag skulle åka hem dagen efter – man behöver ju vänja sig av med morfinet innan hemgång. Jobbigt, jobbigt där ett tag, men jag fick ketogan och det hjälpte ok. Jag fick också ett telefonsamtal som gjorde mig väldigt, väldigt glad. 😉

op6

Torsdagen var jag uppe och gick ännu lite mer, och åt mina måltider i matsalen istället för på rummet, men hade fortfarande en hel del smärtgenombrott. Det bestämdes att jag skulle stanna en natt till.
Cilla kom och hälsade på på eftermiddagen och det lättade upp humöret betydligt. Lite väl mycket nästan, vi fick, förstås, värsta fnissanfallet och det är inte såå skönt med nyopererad mage, haha.

op7

På fredagen var jag så pass pigg att det kändes ok att åka hem. Marcus kom och hämtade mig och skjutsade hem mig (jag har verkligen världens finaste vänner!!) efter lunch.

op8

Qvick, a.k.a. Hajen 😀 , blev sååå glad när jag kom hem. Älsklingen!
Sen höll han sig tätt, tätt intill precis hela tiden:

op9

op10

op11

op13

op14

op15

op16

Med mig hem fick jag ett gäng såna här sprutor att ge mig själv. Blodförtunnande, för att motverka proppar. Lite läskigt har det allt varit att sticka sig själv i magen med dem, men det har gått bra.

Att komma hem var väldigt skönt, men också väldigt tufft.
Fredagen var helt ok, men lördagen var jättejättejobbig. Jag hade väldigt ont, och jag kunde inte sova nåt vidare och var fullständigt slut. Ont från operationssåret och ont i ryggen, ont av att magen jobbade med maten jag ätit. Ont ont ont. Då var jag inte så kaxig. Men, jag gjorde om medicineringen lite och då blev det bättre. Igår och idag har jag mått oändligt mycket bättre. Jag har bara lite, lite ont från såret och jag orkar laga enkel mat, sätta igång en tvätt, gå kortkorta promenader och såna saker. Det är fortfarande allra mest vila som gäller, men tröttheten kan jag stå ut med om jag får slippa smärtan.

Det har varit en tuff vecka men jag ångrar verkligen inte operationen. Och personalen på USÖ – vilka ÄNGLAR! Helt fantastiska hela bunten, från kirurgen och narkosläkaren till sjuksköterskor och sjuksköterskeelever till städerskan på avdelningen. Alldeles underbara!

Och så den som varit den allra största hjälpen, det allra största stödet: Chrille.
Han fixar med det mesta så att jag inte ska ta i för mycket så här i början, och han gör det alldeles självklart, visslandes och utan minsta invändning. Älskade unge!!

Nu ska jag försöka vila på så mycket som möjligt, så att jag snart snart orkar hälsa på Husan och Ärtan för ååh vad jag längtar efter dem! Och så finns det lite andra godsaker på gång. Men det är hemligt, så det så. 😉