Riseberga – älskad plats

Vitsippor, kaffe, grönska, en cache, samtal, andas.
Små saker som betyder så oerhört mycket.

Att någon ser en och förstår och tar med en ut.
Riseberga är en plats jag verkligen älskar.

Tack snälla P!

17-3

17-2

17-6

17-4

17-5

17-7

17-8

17-9

17-10

17-11

17-12

17-13

Blogg-tips

Livets Bilder är en blogg jag följer som jag vill tipsa er om. Hon skriver väldigt bra om hur det är att inte passa in i samhället när man inte har samma ork som andra, hur det är att leva med smärta och utmattning och en massa massa annat.

Jag tycker du som har en funktionsnedsättning av något slag ska läsa, och du som inte har det tycker jag ännu lite mer ska läsa för du har alldeles säkert flera personer i din omgivning som är drabbade på ett eller annat sätt.

Inlägget ”Prästens lilla kråka” tar upp precis de tankar jag går och snurrar med just nu, efter besöket på smärtkliniken. Jag är alldeles för dålig på att hålla mig på vägen, jag trillar ner i dikena alldeles, alldeles för mycket.

Går man på en ”kroggata” i Grekland finns inkastare överallt, som vill ha in en på just deras ställe. Den här vägen jag och så många andra går på har nedkastare överallt. Människor, situationer, myndigheter, krav, förväntningar, dåligt samvete m.fl. som står som en allé och gör allt för att dra ner en i dikena. Och vägen är så smal, så smal. Man får fäkta sig fram hela tiden och istället för att min väg ser ut så här:

vag1

som vore mer ok, så ser den ut så här:

vag2

Nedkastarna finns i många former och de finns överallt. De kommer inifrån en själv och de kommer från samhällets krav på hur man ska vara för att duga, för att passa in. För att få vara med. Räknas.

Man försöker skärma av dem men det är svårt. Oerhört svårt. Man vill så gärna. Man VILL!
Man vill kunna, man vill orka. Man vill vara med, man vill vara som ”alla andra”. Hela tiden, inte bara korta stunder här och där. Man vill det så mycket att man pressar sig för att passa in i Mallen. Människa Standard 1A. Det går en stund. Kanske några dagar. Sen klarar kroppen inte av det längre och så hamnar man där igen.

I diket.

Ibland blir det inte som planerat

Inget blogginlägg igår så där sprack ju egentligen mitt Blogg 100, men ibland finns liksom inte ens tanken på att blogga och igår blev en sån dag. Den började på ett sjukhus och slutade på ett annat – det första besöket var planerat, det andra (verkligen) inte.

image

Jag började min dag på Rehabmedicinska kliniken, smärtsektionen, på USÖ. En stunds stickning i deras ganska ombonade väntrum (allt är relativt, jag har suttit i mååånga väntrum nu och detta är helt klart ett av de trevligare) där det fanns ett tjusigt gammalt kassaskåp, och sedan möte med läkaren.

image

Ett väldigt, väldigt bra möte. Ingen stress, det var gott om tid och läkaren lyssnade noga. Sedan undersökning då jag blev klämd på, vriden hit och dit, killad med pensel, knackad på och stucken med tandpetare.
Och framför allt: jag blev trodd på. För den som inte varit i samma sits är det nog snudd på omöjligt att förstå hur mycket just det betyder, men jag vet att många av er som läser här vet och förstår precis.

Tårar och skratt och en kropp som blev röd och öm och febrig av allt klämmande och vridande och stickande och knackande och ett mycket bra samtal om det här med att inte fara runt som ett jehu dom bra dagarna (för det gör man ju, dels för att det är så mycket man vill göra och dels för att man har dåligt samvete över allt man inte kunnat göra de dåliga dagarna) och det här med omgivningens förståelse men oftare brist på förståelse.

Sen var jag rätt mör, både inuti och utanpå.

image

Två timmar till bussen hem (oh vad jag älskar att åka kollektivt…) och normalt skulle jag ha tagit en långpromenad runt stan, fotat lite och njutit av det vackra vädret, men det fanns det inte kraft till igår. Det blev kaffe på Märtas Kafé istället, ett supermysigt ställe jag verkligen tycker ni ska besöka om/när ni är i Örebro!

Jag hann inte mer än hem sen så fick jag ge mig iväg igen. Då var någon annan på ett annat sjukhus och det blev flera timmars väntande där. Tur man alltid har stickning med sig!

image

Idag är ordningen återställd, men jag är oerhört trött och har feber och smärta överallt efter gårdagens undersökning så det blir en väldigt, väldigt lugn dag och det finns inget jag kan göra åt det så det är bara att kapitulera.

Jag skulle vilja skriva mer om läget, om sjukdomen och om alla tankar som snurrar i skallen just nu, men jag orkar helt enkelt inte. Istället länkar jag till tidigare inlägg:

”Men du ser ju inte sjuk ut”

Det här med smärta

 

sjalvportrattet

Nu ska jag sätta mig med kaffe och en stickning och en värmedyna och glädjen över att allt slutade så bra igår. Det är det viktigaste.

Var rädd om dig och de du älskar. Krama någon lite extra idag!

”Men du ser ju inte sjuk ut”

fibroeld1

Klockan närmar sig midnatt och jag är så galet trött och vill bara sooooova men kroppen brinner, sticker, bränner, kokar, dunkar, hugger och svider.

I ådrorna rinner glödhet lava. I musklerna har någon hällt kokande kolsyra. På huden har någon penslat bensin och sedan tänt på. Jag har glödheta, decimeterlånga nålar instuckna i axlar och skuldror och taggtråd virad runt överkroppen. Från någon djungel kommer köttätande eldmyror med sågblad till tänder, som någon hällt innanför skinnet på mig.

Det brinner, sticker, bränner, kokar, dunkar, hugger och svider.

Jag vill sova sova sova, men det gör för ont, det går inte. Jag kan inte ligga ner, det gör för ont att ha kroppen mot madrassen. Jag sitter i Mikas kök och skriver, med persiennerna neddragna för jag kan inte ha kläder på mig. Det gör för ont att ha tyget mot huden.

Det är inte ofta det är så här besvärligt; så här så att jag inte klarar att ligga mot något eller ha tyg mot huden – kanske ett par gånger i månaden, men om man tar bor just den ömheten, så är det en ganska vanlig kväll.
Är det något du skulle se på mig om vi träffades just nu? Nej. Du kanske skulle märka – om du känner mig väl – att jag inte skrattar fullt så mycket som jag brukar, eller att jag rör mig lite långsammare.

Det syns inte utanpå hur det känns i kroppen. På gott och ont.
Gott därför att hey – jag skulle inte vilja se ut som jag känner mig, good grief! 😉
Ont därför att det gör det så svårt för omgivningen att fatta, tydligen. Ja, jag skriver ett tydligen efter där, för ärligt talat är jag dödens less på omgivningens ständiga ursäkt ”Men du ser ju inte sjuk ut”. Fine om det är första gången du hör talas om en osynlig sjukdom eller så. Men om en människa i din omgivning nu berättat, ja, då slutar det faktiskt att vara ok efter första gången!

Med tiden lär sig en människa med fibromyalgi (eller någon av alla de andra osynliga sjukdomar som finns) att bli en jäääävel på att spela frisk! Man blir så dödens less på okunskap och rent ut sagt dumhet, att man blir världsbäst på att dölja hur ont man har, hur dåligt man mår. Konsekvensen? Man blir ännu sämre, för det blir en sådan stress på kroppen att upprätthålla den där fasaden, att le när man egentligen har så ont att man är nära att kräkas, att spela ”normal”.

Som drabbad kan man heller aldrig göra rätt, i omgivningens ögon:

Om man säger som det är och t.ex. avstår från vissa aktiviteter, då gnäller man och överdriver och är bara ute efter tyck-synd-om.
Om man unnar sig att vara med på vissa aktiviteter för att man är människa och behöver något roligt och positivt också, ja då fejkar man ju definitivt för då orkade man ju minsann göra det och det och då kan man ju inte vara så sjuk som man säger att man är.

Man kan aldrig göra ”rätt”, helt enkelt.

Av all SKIT som följer med en sån här sjukdom är sån här oförståelse, sånt hån, faktiskt det värsta. All smärta och alla begränsningar den medför, den kan man ändå hantera, förhålla sig till. Men människors okunskap, dumhet och ofta, ofta (oftare än ni anar, jag lovar) rena elakhet, det är något helt annat. Och med deras ”formel” här ovanför, så kan man aldrig försvara sig. Förstår ni? Det går liksom inte. De tar inte in det, för de har redan bestämt sig för hur det är. Hur vi är. Hur jag är. Då kvittar det hur mycket man försöker visa, informera, förklara.

Många av dem skulle helst vilja att jag/vi inte pratade om det, att vi bara försvann. För om fler och fler människor får information och insikt, så skiner ju deras egen oförmåga och småaktighet så mycket starkare, eller hur?

Nå. Jag vägrar. Jag tänker inte vara tyst och jag tänker inte ta skit.
För all del, släng skiten om ni vill, men vet att den fastnar inte. Och i slutändan kommer den farandes tillbaka, på ett eller annat sätt. Inte genom att jag/vi kastar den tillbaka på er, för sånt håller vi inte på med. Nej, den kommer tillbaka i annan form. Karma’s a bitch. Vad du ger ut i världen, får du tillbaka.

 

ATT FÖRSTÅ FIBROMYALGISMÄRTA
Föreställ dig att du planerar ett party och förväntar dig omkring 20 gäster. Tre eller fyra vänner har sagt att de ska komma tidigare för att hjälpa dig. Men de dyker inte upp och i stället för 20 gäster får du 100. Du är överhopad.

Detta är vad som händer med smärtsignalerna hos någon som har fibromyalgi. Cellerna skickar för många smärtmeddelanden (partygäster), upp till fem gånger så många som hos en frisk person. Det kan förvandla ett milt tryck på huden, eller till och med klåda, till smärta.

När smärtsignalerna når fram till hjärnan bearbetas dem av något som kallas serotonin. Personer med fibromyalgi har emellertid inte tillräckligt med serotonin (vännerna som skulle hjälpa dök inte upp) och detta gör att hjärnan blir överbelastad.

Detta är orsaken till varför personer med fibromyalgi har ont i vävnader som inte uppvisar några tecken på skador. Det är inte en inbillad smärta, det är en missförstådd förnimmelse som hjärnan omvandlar till en mycket verklig smärta.

Det finns andra substanser i patientens hjärna som förstärker signaler och ”skruvar upp volymen” på allting. Det kan utöver smärta inkludera ljus, ljud och lukt och detta kan belasta hjärnan. Detta kan leda till förvirring, skräck, ångest och panikattacker.”

Av: Adrienne Dellwo
Källa: About.com
Översättning: Johanna Spetz
Via Fibromyalgiförbundet.

 

Jag har även skrivit om fibromyalgi och livet med smärta här.

Här finns ett bra inlägg i en annan blogg, om livet med fibromyalgi.

Judging a person does not define who they are…
It defines who you are.

Godnatt!

 

Nja.., men så småningom så!

almostthere

Jag håller inte med lyckokakan, men: jag är i alla fall på väg!
Jag skriver lång lista över saker att prata med ortopeden om och jag skriver lista över mål åt mig själv. Ett större och några delmål på vägen. Det finns stunder när mycket känns helt hopplöst, men jag vägrar ge mig. Vägrar!

Det är mycket nu, på alla håll. Men det som gör mig mest arg, besviken, upprörd och rent förbannad, är människors skitsnack och skitattityder. Både sånt jag råkat/råkar ut för själv och det som drabbar andra. Det ska jag skriva ett långt inlägg om någon dag snart. Det är dags!
Och apropå det, så tycker jag ni ska läsa PiaStresstankar i form av ett spontant brandtal. Pia skriver alltid väldigt, väldigt bra oavsett ämne, så jag tycker alla ska läsa allt hon skriver, men detta är extra extra bra. Och viktigt!

Idag glömde jag alldeles bort att det var en EFIT-dag – jag har varit väldigt trött idag och mest vilat, men jag bestämmer helt enkelt att jag kör imorgon istället.

Nu ska jag skriva några saker till på mina listor, sticka några varv på min Emelie (är på bakstycket nu) och sen hoppas jag på några timmars ok sömn, så blir det ett foto i timmen imorgon!

Det här med smärta

Det är inte enkelt, på någon nivå.

Det är svårt att leva med konstant smärta.
Det är svårt att vara sjuk utan att det syns på en.
Det är svårt att hantera omgivningens, omvärldens, misstro och oförstånd (och ibland rent ut sagt dumhet).

Och det är svårt att hantera hur man ska hantera allt det.
Jag vill berätta om det. Hur det är. Vad ett liv med, i mitt fall (det finns många andra sjukdomar med samma/liknande problematik), fibromyalgi innebär. Jag vill berätta därför att jag vet att det är så väldigt många som lider av samma sak och som känner sig ensamma i det. Och för att friska människor ska få en bättre insikt i och förståelse för hur det är att leva med nåt sånt här. Jag vill berätta så att andra kanske inte behöver möta samma arrogans, samma elakheter, samma nedlåtande spydigheter som jag fått/får.
Information är viktigt. Information ger kunskap och förhoppningsvis ökad förståelse och ödmjukhet.

MEN. Att berätta innebär också att allt det negativa jag möter, ökar.

Det finns dagar då jag tänker att det vore bättre att återgå till att bara hålla käften och hålla masken.
Det finns dagar då jag läser lagtexter om förtal.
Och det finns dagar då jag tänker att just de sakerna är anledningen till att jag ska berätta, upplysa, informera. Så mycket jag kan.

Problemet med sjukdomen är liksom att man har nog ändå. Med all utmattning och all smärta. Det är saker som man måste hantera varje minut av varje dag. Ibland är det lite mindre utmattning och lite mindre smärta, men det är aldrig ingenting.

Stress påverkar smärtan direkt, rakt av.
Smärta föder smärta.
Det är som en evighetsloop.

Oavsett vad annat som sker i ens tillvaro finns utmattningen och smärtan där. De är som skelettet i tillvaron, det som allt annat sätts fast på, utanpå. Eller som grunden i det hus som är ens tillvaro. Allt, precis allt, annat byggs på, ovanpå den grunden. En grund som är byggd på sank mark, på skevt och otillräckligt underlag. Den är bara skit men det är den grunden som finns och den är inte utbytbar, så sen får man försöka göra så gott man kan med resten av bygget. Varje minut av varje dag står man där och försöker spika fast en bräda som ska lappa ett hål här, ett annat där. Och hela tiden knakar det i huset som hotar att falla samman när som helst.

Samtidigt som man spikar och försöker stötta upp och hålla ihop, ska man ta itu med allt annat. Familj, mat, städning, väder, saker i almanackan, tvätt, disk, storhelger, posten, glädje, sorg. Allt det som ryms i en vardag. I livet.

Man har redan från början långt mindre ork och energi än en frisk människa, men man förväntas ändå klara/orka/hinna med lika mycket. Helst ännu lite mer, för att bevisa att man inte bara är lat. Så då försöker man det. Och grunden får nya sprickor. Huset knakar ännu mer. Man måste stressa omkring huset ännu mer och springa med brädbitar och spackel och stöttor. Och får ännu mindre ork och energi till allt det där andra som man SKA klara/orka/hinna för att Duga. För att räknas som en Riktig Person.

En evighetsloop.

En slinga i vilken man jagar sin egen skugga som man aldrig någonsin kommer att hinna ifatt, hur mycket man än försöker. Och klarar man inte det, då är man inte 100%. Och 100%, det måste alla vara. Helst exakt samma lika sorts 100%.

wpid-20150203_203734.jpg

Jag är inte 100%. Jag kommer med största sannolikhet aldrig att bli 100%.
Jag orkar inte lika mycket som en frisk person.
Jag minns inte lika bra som en frisk person.
Jag kan inte engagera mig lika mycket som en frisk person.

Så är det.

Jag har inte bett om att få den här sjukdomen. Men nu har jag den och det enda jag kan göra är att kämpa mot den varje minut av varje dag och lappa och laga mitt hus och hoppas att där blir energi och ork över till annat också. Och jag är så oändligt glad för de vänner som förstår detta och accepterar mig med alla dessa brister. De som förstår att jag inte kan, och därmed inte kräver att jag ska kunna, orka lika mycket, minnas lika bra, engagera mig djupt hela tiden. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er.

garnb

Förra veckan var jag hos en ny läkare. En som arbetat på smärtkliniken jag väntar på att få komma till.

Hon vet. Hon kan smärta. Hon förstår.
Det går inte att beskriva känslan när man äntligen träffar en sådan läkare! Vi pratade länge, och hon förklarade fibromyalgi så bra. Hos en person med fibromyalgi fungerar inte ”smärtkontakterna” i hjärnan som de ska, de har inget filter. Allt släpps igenom. Precis all smärta. Från minsta minsta lilla som en frisk människa aldrig känner av överhuvudtaget, till den största. Hjärnan bombarderas med smärtintryck hela tiden.
Det är samma sak med filtret för syn-, hörsel- och känselintryck. Allt träffar en med full kraft, hela tiden.

sjalvportrattet

Här kommer information från Fibromyalgiförbundet. Hur många av symptomen, samsjukdomar osv man har är väldigt individuellt. Jag har markerat det jag har, förutom den ständiga smärtan och den onormala tröttheten, med rött.

Fibromyalgi utlöses vanligen av smärta, infektion, trauma eller kris. FM som startar med lokal smärta eller psykisk kris har vanligen ett långsamt utdraget tidsförlopp, medan fibromyalgi som föregås av infektion eller trauma vanligen kommer plötsligt.

Sjukdomen är långvarig, vanligen livslång, även om den ibland lindras i högre ålder. Spontant tillfrisknande förekommer, men FM har oftast ett långvarigt, skovvist förlopp och det  saknas ännu behandlingar som botar syndromet.

Symptom
Huvudsymptomen vid fibromyalgi är en ständig smärta i vila – kronisk smärta – samt en onormal trötthet. Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet.

Muskelsmärtan påverkar motoriken och gör det svårt att röra kroppen obehindrat. Ofta klarar man inte av att uträtta vissa saker längre, som t.ex. att springa, gå i trapport eller lyfta tunga saker. Många med fibromyalgi lider även av stela muskler (framför allt på morgonen) och domningar och stickningar förekommer hos mer än hälften av patienterna, utan att de har någon nervskada.
Det finns även en mängd övriga symptom samt ett flertal samsjukdomar som är vanliga vid fibromyalgi:

ÖVRIGA SYMPTOM

Andra vanliga symptom vid fibromyalgi är:

  • Kognitiva problem (bl.a. vad gäller minne, koncentration, svårigheter med att hitta ord)
  • Yrsel, balansproblem
  • Överkänslighet för beröring (taktil allodyni)
  • Huvudvärk
  • Irritabilitet, humörsvängningar, stresskänslighet
  • Torra slemhinnor
  • Svullnadskänsla
  • Känslighet för ljud, ljus och lukter
  • Feberkänsla i kroppen, svettningar
  • Täta urintömningar-/trängningar
  • Hjärtrytmrubbning och/eller andningssvårigheter; tillfälligt
  • Illamående
  • Kroppsklåda
  • Vadkramper, speciellt nattetid
  • Ofrivilliga muskelryckningar
  • Nedstämdhet kopplad till värkintensiteten
  • Dimsyn och svårigheter att fixera blicken
  • Kalla fingrar och tår
  • Infektionskänslighet (nedsatt immunfunktion)
  • Diffusa hudreaktioner

Källor: Docent Eva Kosek (Karolinska Institutet), professor Robert Olin

ANDRA PROBLEM SOM KAN FÖREKOMMA
Fibromyalgidrabbade kan även uppleva olika kombinationer av följande problem:

GENERELLA PROBLEM

  • Fördröjda reaktioner på fysisk ansträngning eller stressande händelser
  • Ökad törst
  • Låg kroppstemperatur
  • Lågt blodsocker
  • Lågt blodtryck
  • Insulinresistens
  • Kraftlöshet
  • Oförklarlig viktuppgång eller viktnedgång
  • Sug efter kolhydrater och choklad

MUSKEL- OCH VÄVNADSRELATERADE PROBLEM

  • Ländryggssmärta

BIHÅLE- OCH ALLERGIRELATERADE PROBLEM

  • Baksnuva
  • Rinnande näsa
  • Känslighet för mögel och jäst
  • Öronvärk och kliande öron
  • Tinnitus
  • Tjockt sekret i bihålorna

SÖMNRELATERADE PROBLEM

  • Lätt eller avbruten sömn, icke välgörande
  • Känsla av ”fallande” vid insomnandet
  • Tandgnissling

FORTPLANTNINGSPROBLEM

  • Menstruationsproblem
  • Minskad sexlust

MAG- OCH MATSMÄLTNINGSRELATERADE PROBLEM

  • Magkramper
  • Bäckensmärta

KOGNITIVA PROBLEM(FIRBRODIMMA)

  • Förvirring
  • Minskad förmåga att urskilja olika färgtoner
  • Helt blankt i hjärnan innan den ”sätter igång”/börjar fungera
  • Oförmåga att känna igen välbekanta omgivningar

SENSORISKA PROBLEM

  • Känslighet för tryck, temperatur och fuktighet
  • Försämrat mörkerseende
  • Sensorisk överbelastning (när sinnena ger för mycket information)

KÄNSLOMÄSSIGAPROBLEM

  • Panikattacker
  • Lätt för att falla i gråt
  • Odefinierad ångest (som inte har samband med en situation eller ett objekt)
  • Häftig ångest

HJÄRTRELATERADE PROBLEM

  • Smärta som liknar den vid hjärtattack – (ofta beroende på inflammation mellan bröstben och revben)

HUD-, HÅR- OCH NAGELRELATERADE PROBLEM

  • Tydliga, markerade nagelvallar
  • Naglar som böjer sig nedåt
  • Fläckig hud
  • Lätt för att få blåmärken och skärsår
  • Tillfälligt håravfall
  • Hastig vävnadstillväxt (icke-cancerogena tumörer kallade lipomer, inåtväxande hårstrån, tjocka och kluvna nagelband) 

ÖVRIGA PROBLEM

  • Hemorrojder
  • Näsblod
  • Läkemedelskänslighet
  • Intolerans mot alkohol

Källa: ”Fibromyalgia (FMS) and Chronic Myofascial Pain (CMP) For Doctors and Other Health Care Providers” (2004) skriven av den amerikanske läkaren Devin J. Starlanyl.

Samsjukdomar
Det finns ett flertal sjukdomar och syndrom som är vanligt förekommande i samband med fibromyalgi – så kallade samsjukdomar. De vanligaste är:

  • IBS-syndrom/Colon Irritable (irriterad tarm)
  • ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom)
  • Sömnapné
  • RLS (Restless Legs Syndrome)
  • TMJ (käkledssyndrom)
  • WAD (Whiplash Associated Disorder)
  • Multipel kemisk överkänslighet (Multiple Chemical Sensitivity, MCS)
  • MFS (myofasciellt smärtsyndrom)
  • Reumatiska sjukdomar (t.ex. Bechtrevs, RA m.fl.)
  • Karpaltunnelsyndrom
  • Sjögrens syndrom
  • Depression
  • Allergier
  • Migrän
  • Kronisk bihåleinflammation
  • Vulvodyni (brinnande smärta i underlivet)
  • Endometrios
  • Fibrocystisk bröstsjukdom (godartade bröstknutor)
  • Syndromet ”Överaktiv blåsa

Nu kliver jag ner från min låda för den här gången.
Och till alla er som nu kommer att skriva med de vanliga kommentarerna om lathet, fejk, tyck-synd-om-fiske och så vidare: jag har slutat läsa dem. Fortsätt lägga tid och energi på det om ni vill, men jag kommer inte att lägga min tid och energi på dem. Men ni kan få en sång av mig.

Trött, træt, väsynyt, ngenge, усталый, müde, fatigué, þreyttur

rallytittut

Trött var ordet. I ordets alla bemärkelser.

Trött i. Trött av. Trött på.

st3

Det blir ganska tyst i bloggen. Det blir ganska tyst överhuvudtaget. Vad ska jag säga, liksom?

st5

Jag stickar mest. Stickar med katt i knät. Stickar med hund i knät. Stickar till dokumentärer och till musik och till vedknaster.

st2

Stickar på dagen.

st1

Stickar på natten.

st4

Repar upp det jag stickar.
(För att hjärnan inte är med riktigt och jag plötsligt vänder på tre ställen när jag gör förkortade varv).

st6

Och stickar lite till.