Frihet och kärlek!

Ibland behöver man ta beslut som kan tyckas (ja av andra, inte av en själv för man vet att det är helt rätt) ganska drastiska och hårda men som man vet är alldeles rätt. Jag gjorde det för ett tag sedan. Tjopp, tjopp. Klippte rakt av.

Inte en enda sekund har jag ångrat det beslutet. Jag har inte sett bakåt, inte mått dåligt, inte ångrat. Tvärtom – jag känner mig lättare, som att jag förut hindrades från att andas ordentligt.

Och till mina fina vänner som finns runt omkring mig idag:

Älskade, älskade vänner som är på riktigt och som accepterar och älskar mig som jag är! Som inte ständigt kritiserar, som fattar att det som är rätt för en människa inte behöver vara rätt för nästa. Som inte sviker förtroenden och inte snackar skit bakom ryggen på en. Som inte ständigt försöker förminska mig för att jag inte väljer samma levnadssätt/beslutsprocess eller whatever, som dom själva. Som aldrig en enda gång sagt ”men så kan du inte göra!” eller ”jo men nu vet jag faktiskt bättre än dig vad som är rätt” eller ”du måste sluta leva som du gör”.
Och ja, jag ler ofta när jag tänker på allt som händer i mitt liv, hur snabbt det går och hur somliga skulle förfasa sig.

Åh jo, jag vet allt. Jag hör. Jag får berättat för mig. Mycket pågår fortfarande. Men vet ni: det skiter jag i.

De riktiga vännerna är fantastiska. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er! 🙂

Det är mycket som är jobbigt i min tillvaro, hälsan inte minst, men den dominerande känslan är:

Så är det!

Ja, det var ett rörigt inlägg som stack iväg lite hit och dit, men så kan det va ibland. 😉

Nu ska jag sätta igång skruttkroppen i några skuttedansmoves och lyssna på gla’låtar och byta om för ännu en vansinnesfärd. Dagens, alltså. Imorgon kommer det en ny vansinnesfärd. 😉

Yeehaw!

Det var en gång en sticktant som opererade bort livmodern

Det började för ungefär 18 månader sedan.
Jag började blöda väldigt mycket när jag hade mens. Från att normalt knappt blöda alls vid mens, gick det till att blöda så mycket att jag fick gå upp ett par gånger per natt för att det blött rakt igenom bindan på bara ett par timmar. Några gånger även genom pyjamas och lakan.
Vid varje mens blev det lite värre. Till slut åkte jag till sjukhus akut för det blödde så, och det blödde fler dagar för varje menstillfälle också. Ultraljud gjordes och det konstaterades att ”det syns en mörk skugga”. Mer kunde den undersökande läkaren på Falu lasarett inte säga eftersom ultraljudsapparaten var så gammal och dålig (alltså, va?!!), så jag fick besked att jag fick åka till Avesta för ny koll där. Dit fick jag komma efter flera veckors (jobbig) väntan. Där konstaterades att jag hade ett myom i livmodern och att det var orsaken till blödningarna.

”Myom (muskelknuta) är en godartad tumör, vanligen från någon enstaka cm upp till 10 cm diameter, som kan uppstå i livmoderns muskelvägg, med största delen utanför eller inuti livmoderhålan. Myom består av glatta muskelceller blandat med bindvävsceller.”
Källa: 1177.se

Jag fick tabletter jag skulle äta som skulle minska blödningarna, men i övrigt gjordes inget. Jag hade ju inte ont, jag ”bara” blödde (som Niagara). Tabletterna hjälpte. Icke.
Och jag, ja, jag fortsatte väl med mitt, ändå. Visst, det var jobbigt att blöda så mycket, så ofta och så länge men enligt vården var det ju bara att stå ut, och jag har ju haft mycket annat att kämpa med i och med ryggen och fibromyalgin, så jag ”gav” mig lite. Bet ihop. För det är ju så man gör.

”Små myom som inte ger några symtom behöver inte behandlas. Vid nyupptäckt bör kontroll göras efter 6 månader (Någon sådan fick inte jag). Myom som ger besvär i form av rikliga blödningar, utfyllnadskänsla, täta trängningar till vattenkastning, eller smärtor, skall behandlas (jag bemöttes med ointresse och nonchalans).”
Källa: 1177.se

Men i våras började det göra ont också. Först ”bara” (jo män – även män som är högutbildade läkare – kan göra sig lustiga över mens och mensvärk men det är inte ett dugg lustigt och inget ”bara”!) som lite mer mensvärk. Men det blev värre och värre för varje gång. Även blödandet fortsatte att bli värre. Till slut så illa att jag knappt vågade åka hemifrån, eftersom det blödde igenom allt så snabbt.

Smärtan var så kraftig att jag var nära att svimma flera gånger. Många gånger låg jag och kramade en kudde och bara försökte andas och stå ut, i flera timmar åt gången. De blödningsfria dagarna blev färre och färre och till slut bara någon enstaka.

Då fick jag nog. Ringde kvinnokliniken på USÖ och fick en tid. 3 veckor senare. Suck.
Nå, till slut fick jag i alla fall träffa en läkare där och det gjordes en ny ultraljudsundersökning. Detta var för 6 veckor sedan. Det konstaterades att jag hade ett stort myom, ca 8 cm i diameter, och en hel drös mindre. Prover togs inifrån  livmodern och jag fick veta att vi måste vänta på provsvaren innan vidare åtgärder kunde tas. Proverna var mest för att kolla så det inte var cancer, men det var inget som läkaren misstänkte alls. Provsvaren skulle ta 3-4 veckor. Återigen ny väntan, och under tiden blödde jag konstant nåt så otroligt mycket, och hade så ONT.

Men, till slut blev jag så arg, ja rent jävla förbannad helt enkelt, så jag ringde kvinnokliniken den 3 november och sa att nej, det här går bara inte och jag vägrar ha det så här nåt mer och får jag inte komma NU så kommer jag ändå och stannar tills jag får hjälp. Jag fick en tid nästa morgon, den 4 november. Då fick jag träffa en kvinnlig läkare som var helt jäkla bäst, som sa att nej, så här kan du verkligen inte ha det, det är ju inte klokt! och så gjorde hon en undersökning och bestämde att jag skulle opereras. Hon konstaterade också att myomen satt så till att det inte skulle räcka att hyvla bort dem, utan helst ville hon att hela livmodern och livmodertappen skulle tas bort, om det kändes ok för mig. Skär bort skiten! sa jag. Jag har ingen nytta av en livmoder längre och om det betyder att jag blir fri från myomen är det ju liksom inget att fundera på. Beslut togs om en hysterektomi.

”En hysterektomi kan göras på tre olika sätt: genom ett snitt i nedre delen av magen, genom slidan eller med hjälp av titthålskirurgi, så kallad laparoskopi. Vilken metod som används beror bland annat på livmoderns storlek och om man har fött barn.”
Källa: 1177.se

För min del blev det snitt i magen, vertikalt från naveln och ner en bit.

Exakt hur snabbt jag skulle komma på operation kunde hon inte säga, men redan
samma eftermiddag ringde dom från kliniken och frågade vad jag hade för mig den 10:e. Då ska jag bli fri, tjoade jag, och så bokade vi in det. 🙂

op1

Förmiddagen tisdagen den 10:e. Inskriven, ombytt, nedbäddad och uppkopplad.
Operationen före min drog ut på tiden. Jag halvsov till engelska antikrundan medan jag väntade.

op2

Tillbaka på rummet, sent på kvällen.
Operationen gick bra och problemfritt, men jag hade väldigt ont när jag vaknade och de hade problem med att få till smärtlindringen. Jag syresatte mig heller inte så bra, så därför blev jag kvar på uppvaket så länge. Syrgasen fick jag ha kvar hela natten. Jag fick också en morfinpump så att jag kunde puffa i mig smärtlindring själv när det behövdes, och det behövdes en hel del den natten.

op3

Lite morgonstickning lyckades jag få till nästa dag, men fort gick det inte. 😉

op4

Efter frukost var jag på benen. Tog mig en dusch och hasade min första zombiepromenad i korridoren.
På eftermiddagen kom min syster och hälsade på en stund. Det gjorde gott!

op5

På kvällen var jag inte så kaxig, då hade jag väldigt ont igen. Morfinpumpen togs bort på eftermiddagen, ifall jag skulle åka hem dagen efter – man behöver ju vänja sig av med morfinet innan hemgång. Jobbigt, jobbigt där ett tag, men jag fick ketogan och det hjälpte ok. Jag fick också ett telefonsamtal som gjorde mig väldigt, väldigt glad. 😉

op6

Torsdagen var jag uppe och gick ännu lite mer, och åt mina måltider i matsalen istället för på rummet, men hade fortfarande en hel del smärtgenombrott. Det bestämdes att jag skulle stanna en natt till.
Cilla kom och hälsade på på eftermiddagen och det lättade upp humöret betydligt. Lite väl mycket nästan, vi fick, förstås, värsta fnissanfallet och det är inte såå skönt med nyopererad mage, haha.

op7

På fredagen var jag så pass pigg att det kändes ok att åka hem. Marcus kom och hämtade mig och skjutsade hem mig (jag har verkligen världens finaste vänner!!) efter lunch.

op8

Qvick, a.k.a. Hajen 😀 , blev sååå glad när jag kom hem. Älsklingen!
Sen höll han sig tätt, tätt intill precis hela tiden:

op9

op10

op11

op13

op14

op15

op16

Med mig hem fick jag ett gäng såna här sprutor att ge mig själv. Blodförtunnande, för att motverka proppar. Lite läskigt har det allt varit att sticka sig själv i magen med dem, men det har gått bra.

Att komma hem var väldigt skönt, men också väldigt tufft.
Fredagen var helt ok, men lördagen var jättejättejobbig. Jag hade väldigt ont, och jag kunde inte sova nåt vidare och var fullständigt slut. Ont från operationssåret och ont i ryggen, ont av att magen jobbade med maten jag ätit. Ont ont ont. Då var jag inte så kaxig. Men, jag gjorde om medicineringen lite och då blev det bättre. Igår och idag har jag mått oändligt mycket bättre. Jag har bara lite, lite ont från såret och jag orkar laga enkel mat, sätta igång en tvätt, gå kortkorta promenader och såna saker. Det är fortfarande allra mest vila som gäller, men tröttheten kan jag stå ut med om jag får slippa smärtan.

Det har varit en tuff vecka men jag ångrar verkligen inte operationen. Och personalen på USÖ – vilka ÄNGLAR! Helt fantastiska hela bunten, från kirurgen och narkosläkaren till sjuksköterskor och sjuksköterskeelever till städerskan på avdelningen. Alldeles underbara!

Och så den som varit den allra största hjälpen, det allra största stödet: Chrille.
Han fixar med det mesta så att jag inte ska ta i för mycket så här i början, och han gör det alldeles självklart, visslandes och utan minsta invändning. Älskade unge!!

Nu ska jag försöka vila på så mycket som möjligt, så att jag snart snart orkar hälsa på Husan och Ärtan för ååh vad jag längtar efter dem! Och så finns det lite andra godsaker på gång. Men det är hemligt, så det så. 😉

Tvåändsstickning, en Ärta, älskade vänner och Miriam

Vilken helg jag haft!
Trots allt jag kämpar med och mot varje dag så känner jag mig ändå så glad,
och rik som en miljardär! Jag har helt fantastiska människor i mitt liv.
Vänner som gör precis varenda dag till en högvinst!

artis

Chrille hade ju höstlov så vi for till Marieberg i fredags och köpte jeans
som han behövde. När vi klarat av det for vi till Enelly’s och käkade. Gott!
Fredagskvällen spenderade jag i Husans och Ärtans sällskap.
Det blev stickning, förstås, och en massa prat. Vi stickade sockor båda två.
Husan jobbade på ett par vita sockor med falska flätor och jag stickade på
en blivande julklapp, i SchoppelWolle Admiral R Druck:

druckso

Lördagen började jag med att väcka Chrille halv 8 på morgonen och släpa med
honom till gymmet. 😀 Det trodde han nog inte när han började träna med morsan,
haha. Det blev ett kort men intensivt pass på 40 minuter. Så himla skönt!
Hade nån sagt till mig för bara ett litet tag sedan att jag skulle börja träna på
gym och att jag dessutom skulle älska det, så hade jag skrattat gott. Men så är det
verkligen. Jag älskar det och hittills protesterar inte kroppen alltför mycket så
det känns bara som en stor vinst.

Efter att vi hade tränat for jag till Nora och tittade på innebandymatch;
Cillas yngste spelade. Jättekul!
Full fart och spännande som bara den. Och det slutade med vinst. Heja!
På eftermiddagen var vi bjudna hem till Cillas föräldrar, för att äta lutfisk.
Herrejisses så gott det var och hujedamej vad för mycket jag åt. 😀

artis2

2ands2

Igår var jag hos Husan och Ärtan igen och vi satte igång med tvåändsstickning.
Husan ville prova och jag behövde absolut fräscha upp minnet.
Varför tvåändsstickar jag inte mer?! Det är ju så himla kul!

2ands1

Enda nackdelen är allt trassel. 😀

snurr

snurr2

(Bilderna på mig knäppte Husan.)

Men kul hade vi och lite stickat blev det och supergod mat åt vi. 🙂

Och så Miriam, då. Miriam! Miriam Bryant.
Vilken röst!! Vilken människa!
Jag har inte tittat på Så mycket bättre förut men den här omgången
halkade jag in i det via en vän som följer det. Och wow, vad bra det är!
Och allra, allra bäst är Miriam. Jag är snudd på besatt.
Allt hon gör är helt fantastiskt och hennes version av Ett sista glas…orden räcker inte till!

 

Michelin är också väldigt, väldigt nöjd just nu.
Han hittade en skokartong och den har han flyttat in i…

michlada

Den lär jag inte få slänga än på ett tag. 🙂

Hängt med Ärtan & Åsa

arta2

Det har jag gjort idag. Ärtan, ja det är skönheten på bilden här. Sötare än socker!
Åsa är hennes matte och en mycket god vän till mig.

arta1

cfe

Vi har pratat och skrattat och ätit pannkakor och jag har varit med på litet stickcafé med Åsa och några andra kvinnor. Supergott fika, stickning och mer prat och skratt. En riktigt fin eftermiddag och kväll blev det!

em

Min Emelie-kofta växte med några varv.

kattmg

Och så har jag fått uppleva något alldeles magiskt: jag har hållit min hand mot en kattmammas fina, runda mage och känt kattbebisarna där inne sparka och buffa omkring! Så otroligt fint, en riktig gåva att få uppleva.

Tack Åsa, Ärtan, N, M och övriga för en så fin dag!

Tillbaka hemma igen åt jag en sen middag tillsammans med Chrille och vi tittade på ett avsnitt av Daredevil på Netflix (vi gillar serien, mycket!). Och länge har jag tänkt att nu som imorgon den 12:e maj, då fyller jag 43 år. Tills Facebook nyss påpekade att jag minsann fyller 44, haha! Det är tur man har sånt som upplyser en om hur det faktiskt förhåller sig med saker och ting. 😀

Nå, nu ska denna strax 44-åriga sticktant trilla i säng för åh så trött hon är. Det är väl åldern för på nåt vis blev jag som två år äldre på en gång ju. Haha. 😀