Livstecken

Denna stackars blogg…den får verkligen inte mycket omsorg av mig.
Jag har massor jag vill skriva om, bilder jag vill visa – men orken…den ligger i ett hörn och kvider i fosterställning.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar att jobba – men priset är högt. Skyhögt.
Jag jobbar bara 20 timmar i veckan så i teorin har jag ju eoner av fritid, men jag gör långt mindre på min lediga tid nu än jag gjorde som sjukskriven. Jag jobbar 50% men smärtan har ökat med 100%. Inga vackra siffror, inte roliga alls, men så är det. Det värsta är nog att jag antingen har jätteont eller är jättetrött. Det vore väl bättre med båda på en gång så hade man klarat undan det i en stöt liksom…korta ner tiden som inte kan användas till så värst mycket. 😉

Kylskåpspoesi på jobbet. 😀

Och jag verkligen älskar att jobba just i Knista församling! Fantastiska arbetskamrater, väldigt varierande arbetsuppgifter och känslan – nej vissheten – att man gör skillnad i människor liv.

Så här års är det i alla fall lite lättare att tycka att det är ok med smärta och trötthet; när det är ljuvlig sommar och man kan sitta ute i flera timmar och njuta av ljus och dofter och väder och att vi bor på en så vacker plats att man inte behöver åka bort för att njuta.

Det blir bara inte så mycket kvar till att uppdatera bloggen, när man hela tiden har så begränsat med energi. Man får välja noga vad man ska lägga den på och att vara utomhus och njuta går först. Alltid. För samtidigt som det är vansinnigt jobbigt ibland så är livet ändå alldeles fantastiskt!

Jag är tacksam varje morgon jag vaknar och får ännu en dag i världen.