En julimåndag i bilder

Idag är det Efit igen, en dag när jag och ett gäng andra tar en bild i timmen. Fler som gör just det just idag, det hittar du här.

00:30
Då svär jag eder över en mygga som terroriserar mig. Så fort jag tänder lyset blir den förstås tyst och osynlig. När jag släcker… Suck.

01:30
Då vaknar jag och behöver en sån här.

05:30
Då är det dags för dagens första mugg kaffe.
Michelin och jag pratar lite medan jag väntar.

06:30
Vädret är lite så där både och idag. Jag hoppas det inte blir regn; jag ska iväg och fika senare och det vore mysigare att sitta ute.

07:30
Dags för lite frukost.

08:30
Stickar sockor och lyssnar på Språket.

09:30
GLAD!
Nej, inget särskilt. Bara…jag lever. Just nu gör kroppen inte så jätteont. Solen skiner. Sånt. Och sånt är jag så oerhört tacksam för.

10:30
Då har jag just kommit till Tant Grön i Vintrosa (underbart ställe, åk dit om du får tillfälle!) och strosar omkring lite i väntan på mitt fikasällskap.

14:30
Då har jag just kommit hem (det som bara skulle vara en snabb kopp kaffe blev visst 4 timmars prat och skratt. Tiden flög fram och fota, det glömde jag alldeles. Åh så roligt vi haft det!) och öppnat rolig post från min syster: en disktrasa med ord på hälsingemål. De flesta har jag ingen aning om vad de betyder men vissa kommer jag ihåg (vår mormor var från Hälsingland). Helt underbart, det är en dialekt som betyder så oerhört mycket för mig.

15:30
Just hemkommen från en snabbis till Fjugesta konstaterar jag att det är väder på väg…

16:30
Då gör kroppen ont.
Jävla skitkropp.

17:30
Då äter vi (Chrille lagade maten så jag fick vila ❤ ) och jag glömmer att ta en bild.

18:30
Piggare. Lyssnar på musik och stickar.
Magnus Uggla sjunger om Mälarö kyrka.

19:30
Då pratar jag (ja i text, men det är ju också samtal) med en människa som träffade mig för första gången idag och ändå såg mig. Som förstod vem och hur jag är. Och som fick mig att känna att jag fortfarande finns. Trots allt elände som varit och är. Jag känner inte så ofta att jag har ett riktigt värde, att jag räknas på riktigt. Inte längre. Man döms – hårt – efter omständigheter och yta.

Och detta var oerhört omtumlande och jag är lite upp och ner-vänd just nu, så det får bli sista bilden för den här gången.
Jag har saker att fundera över nu. Riktningar och mål.