En novembertisdag i bilder

Idag är det EFIT. Fler som är med just idag hittar du här.


05:00
Godmorgon! Kan inte somna om så jag bläddrar i fina boken Vantar av Clara Falk och Camilla Svanlund.


06:00
Uppe och påklädd. Väntar på att handlederna ska göra mindre ont. Att klä sig är vissa morgnar en plåga.


07:00
Kaffe och information om vad jag misstänker blir en ytterligare diagnos i min journal. Så less, så less. Men men. Jag gör i alla fall inget halvdant. 😉


08:00
Stickar häl på julklappssockor. Lyssnar på julmusik med Sanna, Shirley och Sonja.


09:00
Då är jag ute på promenad med en snöfnattglad hund och två katter.


10:00
Kaffe och stickning. Fyrbeningarna sover gott.


11:00
Då har jag just stämplat in. Tisdag betyder café och att mina två språkpraktikanter kommer. Bra dag! 🙂


12:00
Förbereder för café. Plockar fram fikat jag bakade igår (Citron- och kokoskaka samt kanelbullesockerkaka), kokar kaffe, fixar tevatten o.s.v.


13:00
Då bakar vi kakor. R från Kongo, B från Afghanistan och jag. Övar på vad ingredienserna heter (havregryn, ingefära, kokos, smör…) och vad de olika sakerna heter som vi mäter med (deciliter, matsked o.s.v).
Mycket fniss och skratt blir det.

Bonusbild på fina kakorna:

Här finns receptet om nån blir baksugen: Spröda kokosflarn med ingefära.


14:00
Då har vi just öppnat för café och tar oss lite kaffe.
Jag börjar på ett par vantar ut vantboken och B jobbar med sin SFI-läxa. Jag hjälper till och vi pratar om vad saker heter på svenska respektive farsi. Det kommer cafégäster och både R och B får öva på svenska även med dem. Jättetrevligt har vi det!

Jag är full av beundran för alla människor som lär sig det allra minska svenska, jag tror att många inte inser vilket svårt språk det är. Och alla som klagar och gnäller på de som inte kan svenska eller inte kan det så bra, uttalar fel o.s.v. – jag skulle vilja se dem försöka lära sig t.ex. farsi på samma korta tid!!


15:00
Språkpraktikanterna och jag har fikat tillsammans med diakonen, ena kantorn samt kyrkokamrerskan. Övat mer svenska och haft det jättemysigt tillsammans. (Jag har sååå underbara arbetskamrater!)
Stickning och läxor och lite sång blandat huller om buller, och så försöker jag mig på att skriva på farsi. Det är ett så otroligt vackert skriftspråk men såå svårt!


16:20
Då har jag stämplat ut. Mörkret sänker sig över vårt lilla Fjugesta (som jag tycker så mycket om) och jag blir alldeles gladfnattig över snön, igen. Vinter är vackert! (Och SOM jag saknar Arvidsjaurvintrarna!!)


17-på-ett-ungefär
Pyjamasbyxor på. Kaffe. Stickning.
Tagit medicin (smärtstillande + muskelavslappnande) och väntar på att kroppen ska lugna sig så att jag kan laga mat. Ikväll blir det Shepherd’s Pie.

Jag är helt, helt slut. Ont överallt och ena höften vill halka fel hela tiden, men åh så glad jag är att jag har den här lyxen: att vara trött och slut på efter att ha jobbat. Att jag har ett jobb, att jag kan jobba. Det är ingen självklarhet för någon med Ehlers-Danlos. Vissa dagar har jag så ont att jag kräks, men jobbar gör jag. Det är tungt, men jag gör det! Och även om jobbandet sliter så ger det mig så otroligt mycket. Glädje, gemenskap, ett sammanhang. Och vetskapen om att jag gör gott för andra människor. Jag tvivlar på att jag kommer att kunna jobba till jag blir 65, men jag vill jobba så länge jag bara kan.

(För den som inte vet vad Ehlers-Danlos syndrom, en länk till lite information.)

Michael Bublé sjunger Cold December Night.


18:00
Nu är det middag på gång.

Freddy Kalas sjunger Hey Ho. Älskar den! Bli-glad-av-låt!


19:00
Sticktant på jäklarns bra humör. 🙂
Ledig imorgon. Fått bra nyheter. Både lagade och åt middag utan att få attackont. Och nu får jag sticka resten av kvällen. Stjärnkväll! 🙂

Sting sjunger Englishman in New York.


20:00
Stickar en i-corduppläggning till en vante, halvliggandes i soffan. Smärtan gör att man blir expert på att sticka i alla möjliga och omöjliga lägen. För sticka måste man! 😀


21:00
Då har jag just bestämt mig för att repa upp. Jag är inte så van att sticka mönster med flera färger och i vanten Vega är det väldigt långa hopp mellan färgerna. Det blir ihopdraget och rynkigt. Inte snyggt! Jag får öva på ett annat mönster, med kortare färghopp.

Bestämmer mig för att prova ”Lilla rutan” från Johanna Wallins ljuvliga bok ”Sticka nordiska mönster”. Naturvitt och senapsgult, tror jag. Men, inte ikväll, nu är jag för trött för att börja pilla med det.


22:00
Trötter. Medicin för natten och en kort kvällspromenad med Qvick, sen blir det sängläge.

Godnatt!

24 reaktioner på ”En novembertisdag i bilder

  1. Fy sjutton för att lida så av värk. Det är tur att du i alla fall kan sticka även om jag förstår att du måste vänta tills handlederna accepterar att du gör det. Länge sedan jag stickade sockor, det vore kul att göra igen.

    Gilla

    1. Ja jag fasar för att det ska komma en dag då jag måste ge upp stickandet. Men, än går det bra! 🙂
      Sockor är kul, och så smidigt projekt att ha med sig. 🙂

      Gilla

      1. Jag har Ehlers-Danlos syndrom, en medfödd bindvävsdefekt som i mitt fall (det finns flera olika typer av EDS) gör att jag är överrörlig och därför har konstant smärta i hela kroppen. Eftersom alla leder är överrörliga hoppar de gärna i fel läge och mina muskler får jobba mycket hårdare än en frisk persons muskler för att hålla allt på plats, vilket även det leder till smärta.

        Gilla

      2. Inte alls bra nog tyvärr, det är svårt att få hjälp. De flesta inom vården kan just ingenting om EDS. Man får kämpa och slåss för att ens bli lyssnad på. Men jag har lite i alla fall.

        Gilla

  2. Ja, jag missade förstås, men hade ändå inte kunnat .., det är hopplöst när man arbetar eftermiddag-kväll. Nåja, jag har i alla fall tittat in hos dig och mossfolk. Det är bra.

    Gilla

  3. Den lycka och glädje du sprider trots all värk är beundransvärd. Det känns knasigt att skriva att jag blir glad av ditt inlägg när jag samtidigt anar hur jobbigt du också har det. Men så är det. Att alla dagar inte är lika bra förstår jag också.

    Gilla

    1. Gulledej! Nu blev jag glad!
      Visst är det jobbigt, vissa dagar vill man mest gå upp i rök och bara försvinna, men man knatar på. En dag i taget. Något alternativ till att stå ut och göra det bästa av livet finns inte.
      Kram!!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s